Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nar bort från randen af afgrunden. Så voro
de då ändtligen framme vid berget, där tomten
var hemma. Där skogen växte tätast, så tät
att fåglar där ej kunde reda bo och ej skygga
rådjur leta sig fram genom snåren — där fru
trollfées rike tog vid, där var en lucka eller
dörr i berget, och här stannade tomten. ”Förr”,
sade han klagande, ”när de rika och m äktiga
omhuldade oss, då var var port af glänsande
rödaste guld. Men numera, när vi på vår sida
endast ha små barn och okunnigt, fattigt folk,
få vi nöja oss med denna simpla trädörr.” Och
han öppnade den och bjöd Gunnar stiga in.
Himmel, hvilket stim därinne rådde! Det stora,
ihåliga berget, som upplystes af milliontals lys-
maskar, som likt himmelens stjärnor sutto i täta
klungor i taket, af mareldar i hörnen och irr-
bloss kring väggarna, var alldeles fullt af sma
gråklädda och rödklädda män. Och de Grå
stodo till höger och de Röda höllos till vänster,
och midt emellan dem stod en kvinna med ut-
slaget hår och sorgsna ögon. Och på hennes
axel satt en liten hvit fågel och sjöng så högt
och klart, att han nästan öfverröstade de trä-
tande männen.
”Det är fågeln M oderlighet”, sade tomten,
upplysande till Gunnar, och i detsamma föll
kvinnans djupt bedröfvade blick med ett bed-
jande uttryck på den nyanlände lille gossen.
Men de trätande m ärkte honom ej. De
fortforo att gräla, knöto näfvarna åt hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
