Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hur är det, min nådiga är ja icke en Hornklou?”
kunde han till sist icke låta bli att nyfiket forska.
”Gud bevare generalen — jo!” svarade Isa och
gjorde honnör. ”Yngsta lilla Hornklou, till herr ge-
neralens tjänst.”
”Hum — tycker mig ha hört, att friherrinnan
var gift förut och att min nådiga endast var styf-
dotter till min gamle vän Hornklou.”
Det drog en skugga öfver Isas ansikte,
”Nej, jag är nog pappas dotter”, sade hon sakta.
”Inte!” utbrast han hastigt. ”Hum, jag menar,
att äpplet faller stundom långt ifrån trädet”, tillade
han och rådde icke för att det kom att låta som en
förstucken komplimang.
Isa rodnade af välbehag och kunde ej afhålla sig
ifrån att hastigt blicka bort, där Örner satt, i en
häftig barnslig önskan, att han måtte ha hört orden.
Han trodde icke alls på ärftlighet, ”det vore förla-
mande för handlingskraften.” Han såg också upp
— ett ögonblick brände deras blickar ihop. Isas
säkerhet öfvergaf henne, i häpen förvirring omfattade
hon sitt vinglas.
”Hvem dricker min nådiga till?
”Jag tänkte — löjtnant Örner. Han har en tid
bortåt varit min nitiske och uppoffrande ridin-
struktör.”
Hennes fryntlige bordsgranne log och tillsade
uppasserskan, som i detsamma bjöd Isa af en ny rätt,
att göra löjtnant Örner uppmärksam på att generalen
och hans dame önskade dricka med honom.
Den unge mannen vardt mörkröd. På sitt korta,
tvärhuggna manér reste han sig upp och gjorde ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
