Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hornklou”, åtminstone icke utan en bismak af miss-
troende.
Han stötte på henne ett stycke bortom det upp-
slammade vattningsstället. Hon stod bakom några
albuskar på gräsvallen, som gömde sena förgätmig-
ejer bland höga strån nere vid vattenbrynet, men
lyste röd af mogna smultron, där den mera barsliten
sluttade upp emot trakthugget invid skogen.
Orörlig stirrade hon ned i vattnet; handskar
och ridspö hade hon kastat ifrån sig, och kjolen bar
hon så högt lyftad, att stöflarna syntes ända upp till
den lackerade rand, som slutade skaften; kinden var
liljehvit emot jockeymössans svarta sammet.
Hon spratt till, då hon blef honom varse, och
gissande sig till hans tankar, log hon svagt och sade
hastigt:
”Jag endast tittar efter kräftor.”
”Kräftor”, upprepade han förbluffad.
”Ja, det är sådana lustiga kräk. Snart är deras
tid ute — efter den första augusti. Jag höll noga
reda på detta förr — under Horrsholmstiden. Det
är visst ett familjedrag hos oss att vara förtjusta i
kräftor.”
”Ja, det är ganska godt”, sade han tafatt. ”Och
det är ju dumt, att fångsttiden ej infaller medan vi
äro här.”
”Tiden infaller alltid dumt. Xenia påstår för
resten, att hela lifvet endast är ett enda löjligt kräft-
parti, där den listigaste är den starkaste, och där det
gäller att med god min smälta förtreten, ifall den
väntade fångsten uteblir. De allra flesta trösta sig
också och lägga ut håfven på nytt, men med en och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
