Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fästmön, som om han skulle tänkt, att om hon varit
litet mer gudlig, skulle detta visserligen ej ha gjort
henne mindre treflig, men de skulle då ha kunnat
umgåtts ledigare med religiositeten såsom ett tryg-
gande föreningsband. Men hans ord hade den ver-
kan, att räntmästarens misshumör nu lågade upp i
full vrede.
”Tig, eller det vankas smörj”, brusade han ut
och höjde hotande handen, då lille-Sven i detsamma
syntes i begrepp att tillägga något. Gossen var dock
så van vid att plötsligt och omotiveradt framkalla
fadrens vredesutbrott, att han lät sig föga bekomma
— han till och med grubblade icke längre öfver sin
besynnerliga otur i detta fall, det var som det skulle
så vara.
Men Marit skiftade färg, och hennes tårar upp-
hörde tvärt. Hon hade väl sett sin far ond många
gånger — han hade ett så hetsigt lynne — men
han hade dock aldrig i uppbrusande vrede förgått
sig mot något af barnen.
”Sven”, sade hon med en röst, som kom unga
Olga att ifrigt och oaflåtligt skåda ut genom fönstret,
för nu hotade det då att bli alldeles förskräckligt,
”Sven, hvems är felet? Du hör nu själf, om jag bör
uppgifva min fordran eller ej. Du har att välja
mellan mig och Hanna.”
Nu var det räntmästarens tur att blekna.
”Detta är icke ditt allvar, Marit.”
”Mitt fulla allvar. Jag är väl barnslig och
oerfaren i mycket, men i denna sak ser jag klart.
Att lefva under samma tak med denna ohyggliga
gamla kvinna, att nödgas ligga i ständig fejd med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
