Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne om barnet här, till det äro mina krafter ej
vuxna. Jag skulle under dessa förhållanden ej
kunna skapa någon varaktig lycka för någon af oss
— nej, hvad säger jag, icke ens en dräglig tillvaro.”
Olga satte fingrarna i öronen — hon tordes icke
höra räntmästarens svar. Men då hon ändtligen
vågade taga bort dem och vända sig om, var hon
ensam med lille-Sven i rummet. Räntmästaren hade
tagit fästmön med sig in i sitt arbetsrum — där
afgjordes nu deras tvist. Väl en halftimme förgick,
innan de kommo tillbaka. Marits ögon voro då väl
ännu röda, men hon var lugnad, och där hade i det
unga ansiktet kommit ett uttryck, som saknats där
förut — af medvetenhet och allvarlig beslutsamhet.
Äfven från räntmästarens drag hade hvardags-
uttrycket vikit; det var upprördt — frånvarande,
dock med ett underlag af djup lycka, som hade något
nymornadt med sig. Han förmådde de båda flickorna
att dricka ett glas vin och smaka på de framdukade
förfriskningarna, medan han gick att på rak arm
meddela Hanna det beslut, hvartill han och den blif-
vande matmodern kommit.
Det blefve bäst, att hon flyttade — lille-Sven
skulle nu icke längre behöfva henne — den unga
styfmodern ville ensam med en yngre barnflickas
hjälp åtaga sig honom. Men naturligtvis skulle
Hanna ha uppsägningstid — det brådskade inte.
Eller om hon ville afsäga sig all befattning med
gossen och allt inblandande i husmoderns göranden
och låtanden, så finge hon gärna stanna; vindskam-
maren skulle då ställas i ordning för hennes räkning,
och hon kunde där i ro, utan att behöfva lägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
