Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vud och till fot. Men han lyckades omsider betvinga
detta, och skenbart lugn började han gå bredvid
henne framåt den månljusa vägen.
”Glädjen! Fy, jag finner det så dumt alltsam-
mans. Om det åtminstone gåfves lysande toaletter
att se på — som hemma i Göteborg. Hvad tycker
pastorn om min? Jag smög mig ut för att se hur
denna skära tyll skulle taga sig ut i månskenet.”
”Ah, var det därför”, sade han småleende.
”Ja, men också emedan jag ville pröfva på, om
jag skulle våga gå här ensam. Det lär ju spöka i
sådana här gamla slottsparker vid denna tid på dyg-
net. Just som pastorn kom var jag färdig att vända
om — jag började bli rädd för mig själf, så lik ett
skogsrå fann jag mig i mina tyllskyar”, bifogade
hon småleende.
Ja, det var hon. Han kunde icke stå emot —
han drog hennes bara arm under sin, men en sista
återstod af sans lät honom göra det med ett visst
beskyddande lugn.
”Här är ju så vackert! Och nu, när jag är med,
är fröken ju icke rädd?”
”Det är så underligt — alldeles som när man
drömmer något hemskt och skönt tillika. Vet pa-
storn, jag törs aldrig vara ensam i ett rum, där må-
nen lyser in. Det gör mig så ängslig och sorgsen.”
Pastorn teg och stirrade framför sig i sanden.
Var det i alla fall hennes öde, att något ondt skulle
komma vid henne i detta månsken som ”ängslade”
henne. Var det hennes och hans öde? Ofrivilligt
omfattade han den lilla hand, som likt ett hvitt blom-
blad låg på hans rockärm, och strök den sakta. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
