Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Huru menar du?” frågade han, åter i skygg
vånda.
”Jag kan ej lefva så ensam. Nu, när ditt affärs-
lif ej längre står emellan oss — kom tillbaka till
mig”, bad hon under strömmande tårar.
Men de vattnade frusen jord, som ej längre lät
sig upptinas. Han reste det nedböjda hufvudet och
såg henne bistert in i ögonen.
”Du vill ha mig till tidsfördrif, nu när intet
annat står till att få.”
”Du missförstår mig med flit.”
”Åhnej, jag förstår godt. Du har talat vackra
ord — men det är ogörligt — ogörligt, hör du. Bryt-
ningen med gamla vanor har skrämt dig att tro på
en fantasibild. Blif blott litet van vid ditt nya lif
— gör en badresa, och du skall se allting i ett annat
ljus. Besinna min ruin — min kala hjässa — mina
inbitna vanor — asch! du skulle snart ledsna på
nycken.”
Han hade talat sig säker, men höll nu upp ett
ögonblick, därpå tillade han melankoliskt:
”Nej, vi två kanna icke numera blifva ett, såsom
du tycks mena. Det förflutna träder emellan.”
”Du är hämdlysten! Du har släpat mig hit, för
att få se mig duka under för en tillvaro, som jag ej
är vuxen.”
”Då tanken att utbyta stadslifvet mot landet allra
först uppstod hos mig, omhuldade jag den af per-
sonligt tycke. Sedermera —”
”Säg ut!”
”Nåväl, flickorna måste ju en gång hem, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
