Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84-
het ocli känsla, men sådant var ingalunda språket i mina
lärares munnar.
Då jag kort före påsk 1827 kom tillbaka från mina
vinterresor, var jag mycket matt och medtagen samt led af
plågor i min rygg och min högra arm, äfvensom tidtals i bröstet;
dock utan att likväl dessa kroppsliga svagheter inverkade
något hindrande på utöfningen af mina embetspligter. Vid
utgången af November månad måste bestämmas, hvilka
vinterresor skulle företagas. Oktober hade redan inträdt, och ännu
hade jag ej riktigt återhemtat mig. Om jag ej kunde uthärda
de hittills företagna resorna, isynnerhet vinterresorna, då skulle
jag ännu långt mindre kunna tåla dem som väntade mig, så
vida jag ville uppnå det föresatta målet. Jag uppgaf ännu ej
hoppet att i rattan tid återfå min helsa, och detta skedde
med Guds bistånd under loppet af November.
I hela Finmarkens amt var Lebesby pastorat det enda,
som gjorde det möjligt att kunna förena den enskildas och
nuvarande tidens kraf och fordringar med folkets och den
kommande tidens. Som pastor för Vadsö menighet tjenade jag
för 700—800 spd; Lebesby pastorat, det andra i provstiet, gaf
den tiden knappt 200 spd. I tidernas längd hade jag nog
kunnat bestrida utgifterna för mina resor med ofvannämnda
inkomster, men med 200 spd. var det en omöjlighet. Hvarifrån
penningarne skulle tagas — eftersom jag ville fortsätta med mina
resor — det visste jag ej; men det visste jag, att jag, så snart
jag hade återvunnit min helsa, skulle göra det som jag ansåg
för min pligt såväl mot lapparne som mot de många norska
familjerna i Vadsö och Vårdö socken; ty jag kunde ej för
lapparnes skull försumma norrmännen; och bådas intressen kunde
jag ej taga vara på, ty Vadsö pastorat fordrade i sanning sin
pastors hela och odelade verksamhet.
Så snart jag vid slutet af November kände mig frisk igen,
rådgick jag med min hustru om att lemna Vadsö och söka
Lebesby, och sade fördenskull: "Hvad säger du härtill?" "Jag
inser också nödvändigbeten häraf, och är tillreds när du vill",
svarade hon. "I morgon går posten, sök Lebesby, Gud hjelper
oss nog." Dagen derpå sökte jag Lebesby, och Gud hjelpte
oss. Pengar fick jag, då jag behöfde dem, och förr hade jag
ju ej kunnat begagna dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
