- Project Runeberg -  Dagbok öfver mina missionsresor i Finmarken /
92

(1868) [MARC] Author: Niels Vibe Stockfleth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

92-

der sig, eller ligga på knä, det är en konst som endast deri
mjuka och smidiga lappen kan uthärda.

Omsider var det framför elden satta köttstycket så vida
upptinadt att det kunde sönderhuggas i mindre stycken, och
den, som skulle hugga, reste sig nu så mycket att han kom att
ligga på knä. Våra ben samt hundarne och allt hvad som
kunde vara i vägen måste nu lemna så mycken plats, att den
knäböjande kötthuggaren kunde förrätta sitt arbete. Han tog
nu köttet i ena handen och med den andra höjde ban yxan i
vädret. Men nu måste det, och det fort ändå, röjas mera plats
innan han vågade börja att hugga. I det trånga och
öfver-fyllda tältet, der man satt tätt intill hvarandra, kommo nu alla,
både menniskor och hundar, i rörelse och måste så godt som
lägga sig öfver hvarandra, hvilket åter gaf anledning till
munterhet och skämt. Med komiskt allvar lät nu den knäböjande
kötthuggaren yxan falla, och första hugget skedde. Med ej
mindre komiskt allvar hade ett par hundar satt sig så nära,
som det förunnades dessa stackars djur, ryckande så
småningom allt närmare och närmare; slickande sig om nosen,
betraktade och följde de med begärliga blickar de afhuggna
köttstyckena, som kastades i grytan. Ett barskt "ur vägen!" och
en spark hörde emellanåt till saken för att hålla dem på
behörigt afstånd från ett eller annat köttstycke, som vid
afhug-gandet kom i deras grannskap; ty för hvarje hugg flög ett
köttstycke åt sidan. När kötthuggaren använde mer än ett hugg
för att få ett stycke löst, så blef han utskrattad, men detta
störde honom ej. Först då han kastade sista stycket i grytan
kom åter ett leende på hans ansigte, och nu fingo vi återtaga
våra förra platser.

Sprakande gnistor och brinnande riskvistar flögo oss
ständigt i ansigtet eller på kläderna, och om någon blef bränd, så
skrattade de andra, tills den brandskadade måste skratta med.
Om en eldflisa for mig i ansigtet eller på kläderna, skrattade
man ej, och närmaste grannen hjelpte mig borttaga den; men
så snart de sågo mig dra på munnen, skrattade hela
sällskapet med.

Så snart det var mig möjligt, efter sedan jag var
inkommen i tältet, framtog jag min språk-dagbok och min
blyertspenna. "Presten skrifver", hördes nu från en och annan, och
ofta gjorde de mig sjelfva uppmärksam på ord och talesätt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:53:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ifinmark/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free