Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
]lf)
nedanför livars fot vi befunno oss; äfven vi kastade våra
blickar dit upp och varseblefvo, att det öfverst på fjelltoppen
började att röra sig; rörelsen tilltog allt mer och mer, och nu
syntes äfven hundarne och herdarne, livars ropande och skall
hördes ned till oss. Nedåt och utöfver fjellets sidor och
branter kastade sig i lätt och flygande galopp flera hundra renar.
Djurets skapnad och hållning tog sig fördelaktigt ut under
dessa lätta och flyktiga språng. Fjellets brådstupor och träden
fördubbla mångfaldigt djurets vändningar och rörelser; i
brådstörtad fart kringgå de i snabba och qvicka vändningar
lossnade stenblock, försvinna bakom dessa och träden, samt komma
åter i sigte. Några hundra steg ifrån der vi stodo
framstörtade de i flygande galopp, och det lät som om en orkan,
åtföljd af ett störtregn, hade susat genom skogen; men i samma
ögonblick hade både orkan och störtregn upphört, ty det
bestod i det redan omnämnda, besynnerliga ljudet, som lederna
på djuret framkalla då det springer. Lemnande de skällande
och förföljande hundarne långt bakom sig, störtade de sist
kommande renarne in bland de kring tälten lägrade och
bort-skrämde dessa till alla väderstreck. Ordnande och styrande
sågs nu herdarne fara fram på skidorna och utsända hundarne
i alla rigtningar. En fjerdedels timma, och allt är åter
samladt och lugnt, så lugnt som renar kunna vara. I ett
fåfäng-ligt öfvermod, och intagen i ljudet af sitt eget gläfsande,
förföljer väl någon beskäftig och bjebbande hund en eller annan
ren, sedan han återkommit till hjorden; plötsligt vänder nu
renen sig om, ger en stöt med hornen, och hunden ligger på
ryggen och sprattlar; nu är det hundens tur att taga till
flykten, hvilket ban också gör, skamfiat och tjutande, med
svansen mellan benen. Med lugn och stolt hållning ser renen
efter den flyende, som ville ban säga: utanför hjorden är din
plats; innanför den har du ingenting att göra, och vänder sig
sedan till kamraterna. Ren stångas med ren, pröfvande den
ömsesidiga styrkan, men, förstås, endast i vänskap och enighet.
Det har händt, att renar vid dylika kämpalekar invecklat sig
så i grenarne af hvarandras horn, att de utan menniskolijelp
ej kunnat komma lösa från hvarandra, och att man äfven funnit
renar liggande döda, med i hvarandra fast invecklade horn.
Då renarne blifva skrämda, sluta de sig gerna till
hvarandra, och då dessa djur på sin flykt få syn på andra renar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
