Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121-
lade hela hans ansigte af glädje öfver att jag lät honom råda
och styra, och ej uppfordrade honom att minska seglen.
Den 30 September reste vi till Seida. Jag höll här
kate-chisation och aftonbön för samtliga invånarne och morgonen
derpå ett uppbyggligt tal för dem, hvarefter jag reste till
Polmak. Vi förblefvo här till in i December, under hvilken tid
jag läste för konfirmanderna, som söndagen den 7 December
gingo fram. En finsk gosse (qvängut) måste jag undervisa och
konfirmera på finska.
Fredagen den 12 December lemnade vi Polmak för att
resa till Karasjok; första aftonen kommo vi till en
Utsjok-lapp. Sydliga stormar hade bortblåst snön och förvandlat
elfven till ett blankt och glatt isfält. I följd af hofvarnes
bildning har renen mycket svårt för att gå på blank is till och
med då han går lös. Förspänd en släda slinta hans fötter,
utan att han är i stånd att komma någonstädes. Det är högst
komiskt att se huru fötterna, egentligen framfötterna, gå som
trumpinnar; vid dylika tillfällen måste den resande lemna
slädan. Ej förrän den 18 December kommo vi fram till
Karasjok, ty så länge måste vi vara på vägen, på det jag med
ordet och sakramentet skulle kunna betjena de många, längs
elf-stränderna boende elf-lappar, hvilka ej kunde komma till
kyrkan. Då jag den sista dagen för fjerde gången samma dag
skulle utdela nattvarden åt en gammal sjuklig och
sängliggande qvinna, kände jag mig till min sorg trött och matt. I
detsamma jag inträdde i den lilla och trånga jordgammen
ropade hon mot mig: "Det är nu ett helt år sedan jag hörde
salighetens ord från din mun", och knappt hörde jag dessa
ord, innan all trötthet och slöhet var försvunnen från mig.
Oaktadt Karasjoks prestgård låg i en stor och frodig
furuskog, fanns der då för tiden endast ett enda rum, och det ej
stort ändå, med en handkammare vid sidan och ett kök.
Efter det socknen 1852 erhöll sin egen prest, hvilken skulle
tillbringa hela vintern i Karasjok, blef der 1853 uppfördt en väl
inredd prestbyggning med flera rum och uthus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
