- Project Runeberg -  Dagbok öfver mina missionsresor i Finmarken /
242

(1868) [MARC] Author: Niels Vibe Stockfleth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242-

blifva mörkt, innan vi kunde komma igenom den. Man lade
nu i land, dels för att rådslå, dels för att pusta ut. Efter en
kort rådplägning gjorde länsmannen slag i saken. På min
begäran hade han medföljt, eftersom han var en rådig och
kraftfull man. Han förklarade det för möjligt, att ännu före
nattens inbrott komma igenom, men att intet ögonblick vore att
förlora. Vi lade åter ut i strömmen, och länsmannen gick
i min båt. Forsarnes våldsamhet slungade båtarne flera
gånger tillbaka. På så sätt blef min båt tillbakaslungad, men
åter framstakad, blef den med detsamma fastsittande midt i
strömmen mellan tvänne stenar. Efter flera, fruktlösa försök
kom den slutligen loss, men i samma ögonblick blef den äfven
bortryckt af strömmen. Dock hade länsmannen förutsett det och
beredt sig derpå; i sjelfva det afgörande ögonblicket behöll
han derför själsnärvaron och lugnet, fick åter båten i sin makt,
och i förening med den i fören stakande framstötte han nu
båten öfver den brusande forsen med en sådan kraft, att
skummet och vattnet stänkte högt i vädret och nedföllo åter öfver
oss i båten. Straxt derefter hördes ett rop från länsmannen,
som öfverröstade forsens dån, till mannen i förstäfven, att
båten ögonblickligt skulle stakas och styras bort åt
strandbrädden till ett ställe, der ingen fors var. Skyndsamt började nu
båda att ösa ut vattnet i båten, som fylldes deraf och började
sjunka; jag måste genast skynda mig ur båten. Vi voro ännu
12 à 15 steg från land; stora stenar lågo mellan båten och
land, förbi hvilka elfven forsade och brusade. Med en stake i
handen och understödd af länsmannen hoppade jag från sten
till sten och kom med bela ben och lemmar i land. Från den
andra båten måste packningen likaledes urtagas, ty vi
nalkades nu ett fall, hvarest båten med större tyngd än två man
skulle hafva tagit in vatten och sjunkit; ej heller kunde
båtarne framdrifvas ensamt med stakning i denna fors. I fören
på hvarje båt blef derför ett tåg fästadt, som två man fattade
uti; gående på land, drogo dessa båten framåt, medan två man i
båten stakade och styrde den. Detta sätt att draga båten
kan lätt förorsaka såväl båtens som de stakandes undergång,
såvida de som draga ej fira och hala enligt den stakandes
kommando-ord. Efter det båtarne lyckligt voro öfver denna
fors, kom jag, hoppande och springande från sten till sten, åter
i båten, alldeles på samma sätt som jag hade kommit ur den,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:53:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ifinmark/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free