Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
NUTIDA SJÖMANSVÅRD OCH DIASPORA VERKSAMHET
Den man, som kallats den »nordiska sjömansmissionens fader»,
och som satte in hela sin själ på att väcka upp intresse för det
verket i eget land och i Sverige, var norske prästen Storjohann.
Under en studieresa till Skottland från år 1863 kom han i
hamnstaden Leith i beröring med norska sjömän och började hålla
andaktsstunder för dem. Erfarenheterna från denna första
verksamhet klargjorde för honom sjömännens stora behov av andlig hjälp
och ledning, och den tanken blev levande i hans själ: De måste
få sina egna präster!
Följande år fick han av Svenska kyrkan i London ett bidrag
av £ 25 (450 kr.) för predikoverksamhet bland sjömän i Leith
och Glasgow. Efter denna försöksverksamhet återvände han till
Norge och lyckades där den 31 augusti 1864 bilda en förening för
Guds ords förkunnelse bland sjömän. Den sammanslutning, som
antog sig denna välsignelserika gärning fick namnet: »Föreningen
til evangeliets forkyndelse for skandinaviske sjömænd i
frem-mende havner». Under mer än 50 år har samma förening med
stor framgång arbetat bland norska och andra nordiska sjömän.
Evangeliska Fosterlandsstiftelsens sjömansvård.
Pastor Storjohann slog sig ej till ro med framgången i eget
land. Hans mål var att väcka upp samma intresse för sjömännen
också i övriga nordiska länder. I detta syfte besökte han 1869
vårt land och trädde där i förbindelse med Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen, som samma år beslöt att upptaga också
sjömansmission på sitt program.
kunna vinna något på oss stackars sjömän, få vi nog slita och släpa för dem;
men för övrigt låta de oss förgås som hundar.»
Här funnos tusende och åter tusende försummade själar, ty icke blott denna
handelsflotta var utan vård, utan redd vid redd, hamn vid hamn var full av
sjömän, vilka voro alldeles överlämnade åt sig själva, vad deras andliga behov
angick. Efter det den unge prästen talat med kaptenen en stund och därunder blivit
förvissad om att en själasörjare icke blott var nödvändig utan ock skulle mottagas
med glädje och välvilja på en stor del av skeppen, sade han, klart medveten om
sakens allvar: »Nåväl, herr kapten, jag har fattat mitt beslut; jag var på väg
till mitt kall såsom präst bland en menighet i land. Nu avsäger jag mig detta
ämbete och vill för framtiden antaga mig dessa tusenden själar ute på
böljorna.»-(Efter Toivo Waltari, »Finska Sjömansmissionen», s. 7 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
