Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖMANS VÅRD OCH VERKSAMHET BLAND NOR DS JÖF1 SKARE
195
sällan, och även från livet i land synes det mig att vi ha
anledning att konstatera en förbättring i berörda hänseende. Om det
från dem, som gå i land på längre eller kortare besök, erhålles
en ofta dyster bild av oförmåga att kunna handskas med
spriten, så får det ofta nog skrivas på våra s. k. bommares
räkning, d. v. s. de permanent arbetsovilliga, som gå från hamn till
hamn och söka leva på andras bekostnad. När man betänker
det ofta hårda liv, som sjömännen måste föra borta från allt det
skydd, som ett eget hem dock ger, och med de otaliga frestelser
till spritbruk, som möter dem vid första stegel i land, så må vi
tacka Gud att det icke är mångdubbelt värre än det är. När det
på våra »sjömansgator» finns ett 50-tal eller 100-tal krogar på en
kilometers längd och våra sjömän här ofta nog endast ha en eller
högst två kvällar fria, så anser då jag det som ett Guds under,
att de ändå ta sig fram lill vårt läsrum och så många gånger sitta
här i allsköns ro och sedan komma nyktra ombord igen. ’Det
är inte spriten vi vill ha, vi vill ha trevligt’, yttrade en gång en
vaken och intelligent sjöman, när vi talade om detta ämne. Han
talade icke för sig själv blott utan för många, många. Låtom
oss därför göra allt för att skaffa dem den trevnad, som de i
avsaknad av hem så innerligen väl behöva!
En långt farligare frestelse än spriten äro de många lösa
kvinnor, som formligen överfalla våra sjömän, när de komma i land
med pengar på fickan. Den stora procenten veneriskt sjuka, som
våra sjukjournaler utvisa, talar ett nog så dystert och hemskt
språk om följderna av bekantskapen med dem. Det är ofta nog
upprörande saker, som möter oss på sjuksalarne, när vi påträffa
20-åringar, som blivit brännmärkta för hela sitt liv av dessa
hemska sjukdomar. De dystraste erfarenheterna i vår verksamhet
som själasörjare ha vi väl från sådana besök, ocli när vi se,
hurusom ett människoliv på några ögonblick kan kastas bort i
oförstånd ocli lättsinne, få vi en kvävande känsla av vår maktlöshet
och oförmåga inför eländet. »Om jag ändå hade varit hemma, så
hade detta aldrig händt», sade mig en gång en sådan ung man.
Återigen var det hemmet, som fattades och som skulle lia givit
skydd. Men hur maktlösa vi än känna oss, just i sådana stunder
griper oss mer än eljest känslan av vårt arbetes nödvändighet.
Från sjukhusen få vi måhända också våra bästa vänner. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
