Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så lemnade Per och Brita Arabia land, seglande därifrån på konungens skepp. Sedan de seglat
i många dagar, kommo de in i Östersjön, och där styrde de in i en lång och smal vik och kastade ankar
icke långt från Garpedansberget.
Per och Brita hade haft många rådplägningar med Yoga och Yussuf — lifvaktens anförare — om hvilket
som vore klokaste sättet för att få konungabarnen ur röfvarnas våld. Ty droge man med krigsmakt emot
röfvarna, så vore fara v&rdt, att de kunde tillfoga sina fångar något ondt. Det beslöts därför, att Per och Brita
skulle försöka att i hemlighet träffa fångarna och möjligen hjälpa dem att rymma, innan man anföll röfvarna.
De båda vallarebarnen roddes därför i land från skeppet och smögo sig bort emot den bergshåla,
där, efter hvad de hört förtäljas, röfvarbandet plägade hålla till. De gömde sig i ett busksnår invid en
källa, som låg ej långt från hålan; de hoppades, att möjligen prinsen eller prinsessan skulle komma dit för
att hämta vatten.
Och efter en stund kom där vandrande på bara fötter öfver mossa och stenar en liten flicka, klädd i
en trasig kjortel och med svart lockigt hår hängande öfver axlarna — det var prinsessan Zendeli. Hon bar
ett ämbar i handen och var tydligen sänd att hämta vatten. Per och Brita sågo med glädje, att ingen af
röfvarna följde henne. Dock vågade de ej ropa till henne, ty de befunno sig så nära hålan, att det kunde
höras dit, ifall man talade högt, och de fruktade, att möjligen prinsessan vid den plötsliga åsynen af sina
vänner skulle ge till ett rop.
Då kom Brita ihåg huru förtjust Zendeli brukat vara i ekorrar. Det fanns inga sådana djur i Arabia
land, hade hon sagt. Och när ibland de båda konungabarnen dröjt kvar vid Svinnarn tills den tidiga
sommarmorgonen brutit in, hade hon högeligen fröjdats, när hon fått se en liten munter brun kurre skutta
omkring bland trädgrenarna, svängande på sin yfviga svans. Och långa stunder kuude hon stå och se på hur
en ekorre satt och knaprade i sig frön ur en grankotte, som han höll emellan de små tassarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
