Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stund därefter kom en kvinna ut på förstugukvisten, gnuggande sig i ögonen.
»Hvem var det, som ropade?» frågade hon och såg sig omkring.
Men hon såg ingen. Ty tomten hade — såsom småfolket för det mesta plägar — gjort sig osynlig för
mäuniskoögon.
»Det var för märkvärdigt», sade kvinnan förundrad. »Jag tyckte ändå alldeles det var som om någon
ropat till mig att gå in till mor Ersson! Det är väl bäst jag gör det ändå, ifall där skulle ha händt något.
Mor Ersson har varit skral på sista tiden.»
Och grannkvinnan gick in i mor Erssons stuga och fann morän död i sängen och det lilla barnet
allena. Och hon började pyssla om den lilla.
Då man nu sett, att lilla Maja-Lisa fått någon, som tog vard om henne, beslöts det, att féen Rhodiana
samt Lillfager och Trippe Tå strax skulle begifva sig tillbaka till slottet, medan Rosalill, som var rätt trött, begaf
sig hem till sin nyponbuske för att sofva; Nippe Napp följde henne för att sedan fortsätta hem till sin by.
En stund senare voro féen Rhodiana och Lillfager inne i Herrala slott. Trippe Tå hade fört dem in
genom en gammal lönngång i inuren, som ban ensam kände till. Han förde dem genom stora vackra salar
och genom långa skumma gångar, tills de till sist stodo inne i slottsherrns sofkammare.
»Hvad han ser dyster ut ännu i sömnen!» sade slottstomten och rankade medlidsamt på hufvudet.
»Ja», sade féen Rhodiana, »han har, ännu när han sofver, detta bittra drag kring munnen, som det
gör mig så ondt att se. Men nu skall det gå bort — för en stund åtminstone!»
Féen Rhodiana satte sig på sängkanten; hon började sakta sjunga en sång, en underfull och sällsam sång.
Den var lik toner från dallrande silfversträngar, den var lik suset af fjärran vindar.
Om dunkla tysta skogar sjöng hon, om hemlighetsfulla gröna gömslen, där träden stå i tigande
drömmar, lutande sina hufvud samman, och där matthvita blommor dölja Big i mossan.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
