Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ibland händer det, då Solhvita fått leta länge förgäfves, att hon blir ledsen och sätter sig
ned och ropar med gråten i halsen:
»Gullgul, Gullgul,
nu är jag trött!»
Då kommer strax Gullgul framspringande till henne och ropar ifrigt:
»Solhvita, Solhvita,
blif inte stött!»
Och så lofvar han att inte retas med henne mera — på en stund!
En dag, då Gullgul och Solhvita gingo omkring på ängen, hållande hvarandra i hand och
hoppande öfver gräsrötterna, fingo de plötsligt se ett svart djur, som föll ned midt framför dem.
Det föll ifrån en utskjutande gren af en nyponbuske. Det var en smal, svart, tämligen lång
skalbagge, hvilken föll på ryggen och blef liggande.
»Kom, ska vi gå och hjälpa upp honom», sade Solhvita; hon visste huru svårt skalbaggar bruka
ha för att komma på benen, när de råkat falla på rygg. Många gånger hade hon hjälpt upp dem,
när de legat och sprattlat med benen i vädret.
Men Gullgul hejdade henne. »Nej», sade han, »vi ska inte hjälpa honom; vi ska se på hvad
han gör! Jag känner igen honom — det är en knäppare.»
Knäpparen hade legat en stund och samlat sig till sitt stora konst-stycke. Så hördes med ens
ett knäppande ljud, och högt upp i luften flög skalbaggen. Däruppe snurrade han rundt och föll så
tillbaka till marken — vänd just på det rätta sättet, med benen nedåt.
Det var ett grannt hopp!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
