I Hvitavall. Visor och sagor / II. / 65 (1895) Author: Anna Maria Roos Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men i den yngsta jättedotterns hjärta vaknade en stark längtan att se denna underbara sol,
som smälte drifvorna till tårar oeh löste bäckarnas bojor och tvang den hårda jorden att ur sitt
mörka sköte alstra ljusa, fagra blomster — denna sol, som jättar hata och frukta, men som hon
icke kunde hata.

Hon skulle så gärna vilja vända sig om och se upp mot solen — fastän hon visste hvad som
blefve följden: att hon skulle smälta bort som en drifva.

Allra sist i raden gick hon; hennes steg
blefvo allt mera dröjande och tveksamma;
hon blef långt efter de andra.

Då började de andra kalla på henne. Med
sina hårda, grofva röster ropade de till henne
att skynda sig efter dem in bland fjällen, där
skuggorna lågo mörka och täta.

Då kände hon, huru det med ens liksom
brast någonting inom henne. Hon förstod,
att hon ej hörde samman med dessa, som
hatade ljuset och trifdes i kölden och mörkret. Hon kände, att hon älskade denna ännu icke sedda
sol, som skulle döda henne. Och med ett hastigt beslut vände hon sig om och lyfte sin blick emot
lummelens ljus–

Ögonen svedo af den bländande klarheten, det stack smärtsamt i bröstet, det skälfde en ångest
inom henne. Men på samma gång kände hon en jublande glädje, större än hon någonsin kunnat

I Hvitavall. II. ßj 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>