Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utom sig af förskräckelse ropade konungen på Hurusch. Men trollkarlen var försvunnen. Ocli
Zohak förstod, att han återvändt till sitt berg, efter att ha kvarlämnat sin grymma gåfva. Då sände
konungen bud till Hurusch, bud, som skulle rida genom natt och dag, tills de hunno berget Kaf;
de skulle spörja trollkarlen hvad konungen skulle göra för ott blifva fri från de förfärliga drakarna.
Och de skulle bjuda honom i lön hvad hälst ban ville.
Men trollkarlen svarade, att konungen skulle aldrig blifva drakarna kvitt; låte han än skära
bort dem, så skulle de växa fram pä nytt. Dock ville han säga konungen huru han skulle göra för
att freda sig för dem, så ott de ej vände sig emot honom och uppslukade honom. Hvarje morgon
före soluppgången skulle mon gifva åt drakarna två mäns hjärnor till spis; finge de alltid denna
föda, sä vore de ej farliga.
Och för hvarje natt lät nu konungen dräpa tvenne män, hvilkas hjärnor tillreddes af hans
kockar och gåfvos åt drakarna till spis.
Då detta hade fortgått en tid, och landet var uppfyldt med skräck och fasa för Drak-konungen,
var det två män, Armajil och Kermajil, hvilka grepos af medlidande med all den jämmer de sågo,
och de begåfvo sig till konungens borg och bådo att blifva anställda i hans kök. Och så väl lärde
de sig att tillreda mat, ott de snart fingo i uppdrag att hvarje natt tillreda drakarnas föda. Och då
togo de för hvarje gång en vädurs hjärna och blandade den med en mans hjärna och gåfvo detta
åt drakarna. Och af de två män, som hvarje nott förde^till dem för att offras, läto de alltid den
ene undkomma. Armojil och Kermajil hade från de källarhvalf, som lågo under köket, gräft en lång
gång, som gick under slottsmurarna, under hela Istokhars stod och mynnade ut i en aflägsen klyfta,
omgifven af täta busksnår. Ur denna klyfta trädde för hvarje natt ut en man, som med skygga,
spejande blickar såg sig omkring, med ögon ännu uppfyllda af dödens fasa.
] oo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
