Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dufl^ul 1 a ocfy røåneblel*.
| nne i skogen, där granarna resa sig mörka och höga, och där ormbunkarna utbreda sina fina
dallrande blad vid deras fötter — där bor älfvan Dufkulla i den blomma, som af människor i
allmänhet kallas med älfvans namn, men af dem, som äro lärda, benämnes Trintalis. Lik en
vacker vänlig stjärna lyfter den lilla blomman sitt hvita hufvud ur en krans af sju smala finådriga blad.
Helt nära Dufkulla bor alfen Mäneblek; hans blomma kallas af de lärde Pvrola uniflora.
Måneblek böjer emot marken sitt vaxhvita anlete, alltid sänker han tungsint sin blick ned emot
den mörka jorden.
Där faller en solsträle in emellan de täta grangrenarna, den leker så vackert pä den bruna
mossan och på ormbunkarnas fina grönska.
Dufkulla ler emot solstrålen och fröjdar sig åt dess lek.
»Men så vänd dig då en gång om!» säger hon till Måneblek. »Du vet ju alls inte hur vackert
det är rundt omkring dig.»
»Ar där något, som är vackert, så är där så mycket mera, som inte är det», svarar Måneblek.
»Tro mig, det är bäst att göra som jag: borra sig ned i mossan och ingenting se af allt, som finns
omkring en — då slipper man se allt det fula.»
»Ack, hvad behöfver man se på det fula!» säger Dufkulla. »Se nu hur vackert solen lyser!»
»När solen lyser, syns sä mycket tydligare allt det, som är obehagligt», säger Måneblek. »Är
här icke fullt med mariga, förkrympta träd och risiga kvistar och multnande stubbar och vissnande
l Hvitavall. IT 89 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
