- Project Runeberg -  Iklädd Kristus
(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Titel och hela texten | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Iklädd Kristus

Frälsningskaptenen och baptistpastorn i överläggning om dopet.

Berättelse av John Wahlborg

Utgiven på Ragnar Wahlborgs förlag, Stockholm. Tryckt i Lindesberg 1924 av Oriel Blombergs Nya Aktiebolag. Inscannad och redigerad av Mikael Ohlsson i september 2000.

 

 

Utanför en den allra näpnaste lilla hydda, belägen invid Siljan och med bedårande utsikt över dess fagra stränder, sågs vid kvällningen en härlig brittsommardag - det var i september - ett litet sällskap samlat kring dukat kaffebord. Värdinnan på stället hade på goda grunder antagit, att hennes gäster skulle finna det mest tilltalande att sitta ute och njuta av aftonens svalka och av solnedgången. Tant Margit, som vi gott kunna kalla värdinnan, var sedan länge älskad och aktad bland de troende på orten för sin varma hängivenhet och sitt nit om Guds rike. Hon var ock känd för sin vidhjärtenhet. Varje liten seger för sanningen, den frälsande och livgivande sanningen, varhelst den vanns, väckte hennes uppriktigaste glädje. Själv medlem av Svenska Missionsförbundet, bildade hon på samma gång en enande länk mellan de troende av olika kyrkosamfund. Varje nytt bevis på tilltagande kärlek och förståelse mellan dessa, kunde komma henne att gråta av tacksamhet; och hennes lyckligaste stunder voro uppenbarligen dessa, då hon kunnat sammanföra några olika kristna bekännare till smärre samkväm i sitt eget hem. Vid dessa samkväm överlade man då helst om Guds obeskrivliga nådesunder, till dess man kände sig som ett inför desamma och tvangs att gemensamt på sina knän prisa och lova Honom, som är Fader över allt vad fader heter i himmelen och på jorden.

Just ett sådant samkväm var det egentligen i dag. Bland det halvtjog gäster, som gladde tant Margit med besök, funnos sålunda representanter för samtliga på orten verksamma evangeliska sammanslutningar. Det lilla sällskapet räknade också inom sig tvänne evangelii förkunnare, en frälsningskapten och en baptistpastor. Båda dessa bröder voro nyinflyttade till samhället, där de var för sig upptagit verksamhet för sin Herres och Mästares räkning. Detta var det första tillfället för den lilla vänkretsen att stifta litet närmare bekantskap med de båda predikanterna, och det var tant Margit, som ordnat till därmed.

Det hade varit litet svårt att få i gång något samtal. Gästerna hade var för sig haft nog av att beundra solnedgången och utsikten över Siljans historiska stränder. Men då alla möttes i den uppfattningen, att naturen omkring dem var Guds fingerskrift, var det endast självfallet, att samtalet efterhand skulle röra sig från Guds uppenbarelse i naturen och in på hans uppenbarelse i det inspirerade ordet. Här mötte ett outtömligt förråd av samtalsämnen, bland vilka det om frälsningen i Kristus blev allsidigast behandlat.

Huru det nu egentligen gick till, är ej gott att säga, men innan man visste ordet av, var dopfrågan bringad på tal. Att det ej var baptistpastorn, som fört fram den är likväl säkert. I ett så sammansatt sällskap, innebär ju gärna denna fråga en risk för den goda tonen och för brödrakärleken, men så blev emellertid ej förhållandet här. I tant Margits närhet var för övrigt en sådan utgång utesluten. Inför denna helgade ande kunde gärna ingen bli elak, tarvlig eller bigott. Rent instinktmässigt lade man sig vinn om ett värdigt och sant kristligt uppförande.

Men om nu baptistpastorn också icke framfört dopfrågan, så var det blott naturligt, att, när den äntligen var bragt på tal, allas blickar riktades på honom under förväntan, att han skulle yttra sig. Detta hade han heller ingenting emot att göra; och direkt tillfrågad, vad det var, som först av allt bragt honom till den ståndpunkt i frågan, som han innehade, svarade han utan betänkande, att det var berättelsen om Jesu dop. Till yttermera visso drog han fram sin bibel och läste berättelsen, sådan den föreligger i Matteus 3:13-17. Då han kom till de ord, med vilka Jesus undanrödjer Johannes tveksamhet: »Låt det nu ske, det bör så vara, att vi uppfylla all rättfärdighet», lade han särskilt tryck på dessa. Efter slutad läsning förklarade han, att om berättelsen om Jesu dop vore allt, vad Nya Testamentet hade att säga i denna fråga, så skulle det vara tillfyllest för honom, han skulle likväl vara baptist.

- Och för övrigt, fortsatte och slöt pastorn, är det mig omöjligt att förstå, huru ett Guds barn kan tänka sig sin Mästare stå vid Jordans strand och uttala dessa ord: »Låt det nu ske, det bör så vara», utan att följa honom på denna väg.

Pastorn hade talat i en stilla och varmt broderlig anda, och samtalet, som, utan att bli alltför livligt, följde, försiggick i samma anda. Inte en enda gång övergick det till hetta, och ingen tillät sig ett enda obehärskat utfall. Frågor och svar växlades under ödmjuk och uppriktig sanningsträngtan. Det väckte emellertid någon förvåning, att frälsningskaptenen under samtalets lopp satt mol tyst. Värdinnan ville inte riktigt finna sig däri. Med ett solljust leende och på sitt oförlikneliga, vinnande sätt vände hon sig till salvationisten och yttrade:

- Kapten säger ingenting? Det skulle dock vara så ofantligt roligt att höra, vad kapten tänker i denna fråga.

Kaptenen, som, om han också föredragit att sitta tyst, likväl följt samtalet med synbart allvar och aldrig sviktande uppmärksamhet, såg upp. Det var tydligt, att denna direkta vädjan till honom att deklarera sin ställning kom något oväntad. Han kunde icke undgå att svara, icke gärna. Och ett försök att eliminera bort hela ämnet skulle aldrig ha fallit denne riddersman i William Booths armé in, allra minst inför den helgade ande, som mötte honom i tant Margit.

Han svarade, och hans svar kom något tillbakadraget men med eftertanke och fullständigt fritt från självförhävelse. Det lider ej tvivel, att han talade av övertygelse.

Ja, så föllo sig hans ord, jag må då gärna säga, att jag finner pastorns synpunkter fullt riktiga. Han har rätt. Vi böra ej tvista därom, men för mig är dock barnaskapet med Gud det allra viktigaste. Jag kan, och jag får vara barn åt Gud utan dop, och då lämnar jag detta. Att det står så skrivet, som här anförts, kan inte förnekas. Men, som jag sade nyss, det väsentliga är dock vårt barnaskap med Gud, och därvid håller jag mig.

Samtliga de tillstädesvarande sågo vid dessa frälsningsofficerens ord på varandra, somliga med uttryck av gillande, andra med undran och betänksamhet. Baptistpastorn syntes knappast överraskad. Det låg snarare över hans anletsdrag något av vemod, blandat med vaknande kärlek till medarbetaren i evangelium, som nyss talat så oförställt och uppriktigt.

Inom den lilla vänkretsen väntade nu alla på att höra, vad pastorn skulle svara på kaptenens förklaring. Länge behövde de icke vara i okunnighet därom. Lugnt och vänligt talade den unge predikanten:

- Såå, kapten anser, att barnaskapet med Gud, är det förnämsta av allt? Ja, därom äro vi säkert alla eniga. Vad kan vara större än det att vara barn åt Gud? För kapten synes detta vara så stort, att man gott kan lämna mindre väsentliga ting därhän. Hör, min broder, fortfor pastorn, i det han vände sig mot kaptenen och riktade en fast spörjande blick i hans ansikte - hör min broder! Antag, att ni i morgon dag gör mig glädjen av ett besök i mitt hem. Då ni är färdig att lämna mig, ber jag er att säga åt min gosse, som uppehåller sig ute på gården, att uträtta ett visst något för mig. Ni lovar göra detta, och när ni råkar gossen, talar ni med honom och meddelar, vad jag vill, att han skall göra. 'Jaha', svarar gossen, 'det tror jag fullt och fast, att far vill'. 'Nå', säger ni, 'då skall du väl göra det också'? 'Nehej', svarar gossen, 'det kan aldrig falla mig in. Det är alltför besvärligt och motbjudande, och alldenstund jag får vara hans gosse ändå, så bryr jag mig inte därom'. Säg, kapten, vad skulle vi tänka om en sådan gosse? Och nu frågar jag: Huru mycket röjer detta sätt att tala av det lydnadssinne, som Gud söker hos sina barn?

Frälsningsofficeren böjde sitt huvud och medgav, att frågan egentligen icke kunde tagas så lätt, som han kanske gjort.

- Pastorn håller då, i likhet med baptisterna i allmänhet, före, att dopet är blott och bart en lydnadshandling utan egentligt samband med frälsningen?

Det var en äldre gudfruktig kvinna tillhörande Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som gjorde denna framställning.

- Att dopet är en lydnadshandling håller jag före, men att den är »blott och bart» det, har jag aldrig ansett, och ingen baptist i hela världen har ansett det vara så. Och likväl: Om det vore rätt och slätt en handling av lydnad, vars innebörd och egentliga syfte icke vore närmare angivet i Skriften, d. v. s. vi visste ingenting annat än att det vore av Gud befallt - skulle icke detta vara tillfyllest? Borde vi icke ändå handla? Nu är dopet emellertid något ofantligt mycket mer än så. I Nya Testamentets lära om frälsningen ingår det som ett oerhört viktigt moment, ja - så pass viktigt, att jag inte kan inse, huru man skall kunna på biblisk grund tala om en genomlevad frälsningslära utan dop.

Det djärva i detta pastorns slutpåstående undgick ej att väcka samtligas förvåning. Om av fruktan för en mindre uppbygglig vändning i samtalet eller ej, men värdinnan fann nu anledning fråga, om man ej borde avskilja återstoden av tiden för sammanvaron till gemensam bön om nåd att komma till en allt klarare insikt rörande de stycken, varom samtalet rört sig. Då ingen som helst skiljaktighet i anden förelåg, utan alla voro ett, vann tant Margits förslag omedelbart bifall.

*

Det var några dagar senare. Det låg natt över Siljan, stämningsfull månskensnatt. Vi förflytta oss till ett av de lugnaste strandpartierna och ett av de i turisthänseende mest eftersökta på samma gång. Platsen kallas Barkdal, och den resliga skogen går där så nära vattnet, att endast en smal sandremsa bildar skiljegränsen. För den ensamme roddare, som i nattens tysta timmar drev sin lilla farkost fram i riktning mot Leksands kyrka, måste det lilla Barkdal just nu ha erbjudit en något fantastisk syn med sina tvänne snövita, spetsformiga tält i själva skogsgränsen, mellan och omkring vilka rörde sig människogestalter. Belyst av månens trolska skimmer, kunde scenen ha tagits för en nattlig hägring, återgivande ett av vilda västerns indianläger. Den ensamme roddaren fortsätter sin stilla glid över spegelblank yta, men vi kunna gott våga oss på en liten närmare undersökning av den sällsamma nattscenen vid Barkdal. Vi komma snart under fund med, att det här ej är fråga om någon nattlig hägring, ej heller om vare sig indianer eller zigenare utan om några fredliga dalamän, tre till antalet. De två av dessa befinna sig i arbetsdräkt. De ha nyss avslutat arbetet med uppförandet av de båda tälten. I den tredje känna vi igen vår vän från samkvämet hos tant Margit, baptistpastorn; vi kunna härefter kalla honom för pastor Värme. Denne senare har just nu vid arbetets fullbordande anlänt till platsen för att ta' tälten i beskådande och för att i övrigt göra sig litet hemmastadd med strandterrängen. Där skulle nämligen nästa dag, som var söndag, bli dopförrättning redan tidigt på morgonen. Karlarna togo på sina rockar och beredde sig att gå.

- Ni ska' ha tack, bröder, för hjälpen, yttrade pastorn, jag ämnar stanna kvar här i ensamhet en stund.

Karlarna avlägsnade sig, och snart hade ljudet av deras steg upphört att höras. Det var så dödstyst inåt skogen. Natten var rik på tjusande stämning. Denna för sin skönhet berömda vik av Siljan låg där utan så mycket som en krusning på ytan. Från stranden, där pastor Värme stod, bredde sig en stig av glittrande ljus ut över vikens vatten. Det var nattens Drott, som sträckte ut denna strålande bro från den ena stranden till den andra. Samma nattens Drott sände ock sitt allt försilvrande skimmer in i skogens dunkla vrår. När därför pastorn tog sina blickar från det storslagna sceneri, bildat av viken och de majestätiska höjderna på motsatta sidan, dubbelt majestätiska i nattens tysthet och dunkel, och såg inåt bland skogens resliga furor, ja, då mötte honom en syn, som med sina djupa skuggor och sitt väna skimmer bland buskar och tuvor tycktes honom så drömlik, så talande och manande. Ofrivilligt trädde för hans inre psalmistens ord: »Din är dagen, Din är också natten».

Men ej för att drömma och tjusas av nattens, skogens och bergens skönhet var det, som den unge predikanten valt att stanna kvar, sedan de övriga gått, utan för att bedja. Tillfället och platsen manade för övrigt så mäktigt därtill. Pastor Värme blottade sitt huvud och knäböjde i mossan under den ståtliga fura, som stod närmast vattnet. Han bad med dämpad men fullt hörbar röst, och hans bön rörde sig huvudsakligen om den dophögtid, som här förestod instundande morgondag.

»Helige Ande», så föllo sig hans ord, »du som sänkte dig ned och svävade över Jordanens vatten, då min Mästare där sänktes i dopets grav, jag beder: Sänk dig ned och sväva över denna plats, när i morgon vi här mötas för att göra samme vår dyre Mästares vilja. Ja, intag deras hjärtan, som skola döpas, och bliv i dem en kraft att vandra i helgelse och rättfärdighet.»

Ja, sålunda bad den unge församlingsläraren, och ännu mycket mer lade han fram inför Gud under åkallan och tacksägelse. Då drog helt plötsligt en vänlig västanfläkt fram över vikens vatten och krusade dess yta. Det blev liv i ljusbryggan, som skimrade och buktade sig, och från trädens kronor hördes ett stilla melodiskt sus. Det hela verkade som ett naturens svar på den ensammes vädjan till Honom, som vakar och väntar även i nattens stillhet. Så blev allt tyst igen, högtidligt tyst. Pastorn sågs hastigt resa sig upp och blicka inåt stigen, som mellan trädens stammar ledde ner till sjöstranden. Han hade hört ett krasmande ljud, såsom då en torr kvist brister under en människas fot. På knappt 20 stegs avstånd ser han en man stå med blottat huvud och hjässan andaktsfullt böjd. Det var kapten Trogen, frälsningsofficeren. När denne såg sig upptäckt, tog han genast till orda:

- Förlåt, att jag störde dig! Av några din församlings tjänstemän, som nyss kommit härifrån, hörde jag, att du var här; och jag kunde inte motstå lusten att söka upp dig.

- Du är välkommen, min broder, svarade pastor Värme. Allt sedan samkvämet hos tant Margit har jag mycket längtat efter en samtalsstund med dig. Mina där gjorda uttalanden om dopet måtte ha förefallit dig ovanligt djärva! Inte sant?

Kapten Trogen hade trätt fram ur skogen, och i ett par några steg från varandra liggande stora stenar hade de båda vännerna fått var sin lagom bekväma sittplats.

- Jag kan ej neka till att dina uttalanden slogo mig med en viss förvåning, yttrade kaptenen. Ingen har förr sagt mig, att dopet var ett så viktigt moment i Nya Testamentets lära om frälsningen. Men när jag som en följd härav grep mig an mitt Nya Testamente och börjande se, vad däri stod rörande denna sak, stegrades min förvåning ytterligare, men då mest däröver, att jag ej själv långt före detta fattat rätta förhållandet. Jag ser nu fullt klart, vilken oändligt betydelsefull och helig handling dopet är. Och likväl är det till sitt väsen och sitt syfte ingalunda riktigt klart för mig ännu.

- Må vara, att det så icke är, svarade pastor Värme; det är i alla händelser mycket vunnet, då man kommit så långt, att man i dopet ser en handling, alltför viktig och helig för att Kristi efterföljare därmed skulle kunna göra som dem lyster. Dock få vi aldrig förgäta, att dopet är en symbolisk handling och på intet sätt en frälsningsgrund. Vår frälsningsgrund är Kristus, den är ock den enda, och en annan grund kan ingen lägga. Men ingenting kan som dopet, då det rätt uppfattas och rätt övas förhjälpa oss till en rätt förståelse av Jesu Kristi försoningsverk. Har du stannat för apostelens ord i Rom. 6: 3, 4?

- Jag har läst stället och minnes, att det handlar om dopet.

- Det kan man dock icke precis säga, att det gör. Det handlar om vår död med Kristus och vår uppståndelse med Honom, allt till införlivning med Honom. »Och vi hava så genom detta dop till döden blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i liv» v. 4. Det är då vi dö bort från oss själva, som vi uppstå till liv i Kristus Jesus. Därmed äro vi försonade med Gud och aktas heliga i hans ögon. Detta är försoningens hemlighet.

- Ja, och det är djup i den. Den är ej lätt att fatta.

- Inte så särdeles. Här krävdes en förebildande handling, genom vilken försoningens innebörd blir åskådliggjord. Och dopet är en sådan handling. Då jag bevittnar ett dop, hör jag dopkandidaten genom denna handling förklara: Såsom jag nu överlåter mig åt dopförrättaren och försvinner för ett ögonblick under vattnet, så vill jag härefter vara överlåten åt Gud och försvunnen borta från mitt gamla fäderneärvda leverne, från mitt eget otuktade, själviska »jag». Och såsom I sen mig om ett ögonblick resas upp ur vattnet, så vill jag härefter uppstå och leva med Kristus'.

- Detta skulle då vara, vad dopet innebär? Kapten Trogen såg djupt tankfullt ut.

- Ja, detta är utom allt tvivel den goda bekännelse, som Timoteus enligt Paulus avlade inför många vittnen. Att dö med Kristus och med honom uppstå till ett nytt leverne, det är frälsning, det är pånyttfödelse; och dopet förhjälper oss till en rätt syn på denna sanning.

- Vad det skulle vara intressant att få vara närvarande vid eder högtid här i morgon!

- Åh, du kan inte få det?

- Nej, jag har ju så mycket att ordna om för vårt hallelujabröllop å lokalen.

- Ja, visst, det är ju i morgon! Kårens skattmästare gifter sig med tant Margits dotter, Karin!

- Stämmer! D. O. viger dem under fanan kl. 4; och senare på kvällen äro vi några stycken, bjudna till tant Margit på ett enkelt bröllopssamkväm. Jag hörde nyss någon fågel kvittra om att du skulle med.

- Ja, visst! Jag är ju bjuden. Tant Margit är vänlig och minnesgod som alltid.

- Ja, och tack vare denna lyckliga omständighet ha vi utsikt att få oss en trevlig stund tillsammans även i morgon.

Midnattstid var nu för handen, och de båda vännerna drogo sig hemåt. Deras steg förde dem därvid djupare in i skogen, som stod där så högrest, tyst och allvarlig. Tysta och allvarliga gingo de själva men uppfyllda tillika av den inträdande sabbatens frid. På en gång stannade de båda plötsligt och ställde sig att lyssna. Ett sällsamt ljud hade brutit nattens stillhet. Det var ett barns ångestfyllda gråt, blandat med hjärtslitande jämmer och tunga suckar. Vad kunde detta betyda? Någon vilsekommen liten stackare, ensam ute i natten! De veko av från stigen och började gå åt det håll, varifrån de hört ljudet komma. De ropade; men utan att få svar. Det vart plötsligt tyst. På väl ett stenkasts avstånd kunde de i det sparsamt nedsilande månljuset skönja en mörk skepnad, närmast liknande ett bylte, som hastigt rullade sig bort mellan buskarna och träden. De föllo i förundran över, vad de hört och sett, men vidtogo inga vidare efterforskningar utan fortsatte och gingo var och en till sitt.

*

Brittsommarvädret höll i sig och de ljuvliga septemberdagarna överglänste varandra i blid tjusande fägring. Det var söndagsmorgon nu, och höstsol lyste över ett landskap, som låg där så förunderligt stilla och drömlikt såsom för en sista smekning, en avskedskyss från den händragande sommaren.

Ytterst ute på en av de vackra, högt över Siljevåg tronande uddarna satt samma undersköna septembermorgon Karin Stureson, tant Margits eller änkefru Sturesons dotter. Det var Karins bröllopsdag. I dag skulle hon för alltid taga farväl av »den ljuva flicktiden». Icke underligt därför att hon redan så tidigt, var på fötter. Att naturen hälsade dagens morgonfriska brud med ett ansikte så strålande fagert, var något, som hon såg ett gott tecken i och prisade Gud för. Men där hon nu satt på sin udde och såg ut över den spegelblanka viken och hän bort mot majestätiska höjder, kring vars midjor de gulnande lövskogarna slöto sig som gyllene bälten, var det ej landskapet hon först av allt såg. Det var ej naturdyrkan, som främst avspeglade sig i de stora, klara, stålgrå ögonen. Det var ej om bleka solstrålar över mognande havrefält, ej om glittrande dagg på falnande solrosor, som dessa röda välformade läppar rörde sig till en viskning då och då. Nej, en djup och varm kärlekens känsla var det, som fyllde och helt fyllde Karin Stureson på denna hennes livs högtidsdag. Anders Engelbrekt, skattmästare inom samhällets kår av Frälsningsarmén, var en av ortens redbaraste män. Sin gudsfruktan tog han på ett allvar, som ingen kunde missförstå; och det förtroende han njöt som hovslagare och som skattmästare var i högsta grad välförtjänt. Alla prisade Karin lycklig, och om sin lycka var hon själv bäst medveten. Innan kvällen skulle hon vara denne högt förtjänte unge mans maka. Hon skulle ha officiellt iklätt sig alla de förmåner och förpliktelser, som denna ställning innebar. Hon tänkte på äktenskapets avslutning inför den borgerliga myndigheten, hon tänkte på vigseln under fanan och gladde sig åt allt, men förstod, att det väsentligaste, det högsta förelåg redan, förbundet i en stor varm och djup kärlek.

Dagen gick och kvällen kom. Anslående hade högtiden i Armélokalen varit. De båda frälsningssoldaternas förenande under fanan hade försiggått vid trumvirvlar och smattrande fanfarer men ock vid bön och gripande sång. I tant Margits stuga, brudens barndomshem, möttes närmaste anhöriga och vänner till en fest av mera familjär prägel. Kapten Trogen och pastor Värme voro båda med. De hade var för sig haft en minnesvärd dag å respektive fält, icke minst pastorn, som fått följa en liten skara lyckligvordna själar i dopets grav.

Kapten Trogen höll tal. »Vi lyckönska av hela vårt hjärta, sade han, vår kära Karin, eller fru Engelbrekt eller syster Engelbrekt, som vi väl nu få säga.» Alla funno denna självfallna anmärkning så riktig, roande och trevlig. Även pastor Värme fann den så, ehuru han icke precis log med de övriga. Egentligen såg han ut, som om han velat säga: 'Det där skulle jag vilja tala litet närmare med dig om, broder Trogen'.

Det blev lätt kvavt i den lilla stugan, så lågt till taket som där var; och då någon föreslog, att man gott kunde gå ut och lufta på sig ett tag, vann detta förslag allmänt bifall. Brud och brudgum reste sig först och trädde ut ur stugan, omedelbart följda av pastorn och kaptenen jämte samtliga bröllopsgäster. Månen, som nu var på nedan, belyste sparsamt landskapet därutanför. Brudparet visade benägenhet att vilja gå för sig och förklarligt nog följde dem ingen. De båda predikanterna ställde sig att se efter dem och konstaterade, huru utomordentligt väl de tycktes passa för varandra.

- Du ska' ha tack för ditt bröllopstal, yttrade pastor Värme, det gav mig åtskilligt att tänka på.

- Verkligen! Men huru kunde det göra så?

- Jo, du anmärkte så riktigt, att det nu icke mera var »Karin Stureson», utan »fru Engelbrekt» vi hade framför oss. Säg, när »upphörde» Karin Stureson, och när levde fru Engelbrekt upp?

- I samma ögonblick, som det borgerliga samhällets representant förklarade kontrahenterna vara äkta makar.

- Riktigt, men anser du då, att deras förhållande till varandra, djupast sett och sådant Gud sett och ser det, i och med denna akt undergick någon förändring?

Frågan kom tydligen en smula oväntad. Kaptenen ställde sig att begrunda. Därpå svarade han eftertänksamt

- Knappast! Det väsentliga i deras förbund, deras varma, rika ömsesidiga kärlek fanns ju förut och gjorde att deras förbund var ett heligt sådant inför Gud redan före vigseln. Vigseln var väl närmast den handling, i och med vilken de båda öppet förklarade för värld och vänner, att de togo varann till äkta. Jag skulle ock vilja tillägga, att vigselakten är samhällets krav på ordning och skick.

- Jag är glad att kunna säga, det du ser denna sak så som jag länge sett den. Vår lilla Karin är i dag vigd vid Anders Engelbrekt; därmed är hon iklädd hans namn, jämte alla de rättigheter och förpliktelser, som tillkomma henne som denne förträfflige mans maka. Och nu kan jag vara färdig med att säga dig, vad jag har på hjärtat. Har du någonsin tänkt dig riktigt in i apostlens ord i Gal. 3: 27?

- Låt mig se, huru är det vi läsa där?

- Jo, så här: »I så många som blivit döpta till Kristus, I haven iklätt eder Kristus».

- Käre bror, du har visst beslutit dig för att ställa mig ordentligt mot väggen i dopfrågan.

- Nej, inte mot väggen, men inför sanningen, kära du. Om jag frågar dig, vad som är det väsentligaste i vår förening med Kristus, så skall du svara med mig, att det är den kärlek, varmed han av evighet älskat oss och som väckt vår genkärlek och knutit oss vid honom för tid och evighet.

- Ja, det svarar jag.

- Och om jag tillägger, att dopet är den handling, vari vi, så att säga, ge offentlighet åt vårt heliga förbund med Kristus, den akt vari vi vigas vid honom, frivilligt ikläda oss honom - säg, min broder, är då icke detta just vad apostelen sagt i Gal. 3: 27? Dopet gör ingen till en kristen i gärning och sanning, men dopet var av ålder den handling som gav rätt att bära det kristna namnet, likasom vigseln i dag gett vår gemensamma lilla väninna rätt att bära Engelbrekts namn.

- Ja, så mycket må jag säga, till vad du här yttrat, att man tydligen inte kan skilja dopet från Nya Testamentets lära om frälsningen. Jag ser helt annorlunda än förr på Jesu ord: »Den som tror och bliver döpt, han skall vara frälst». Mark. 16:16.

- Det gläder mig obeskrivligt. Det är vad vi baptister så innerligt åstunda, det, att våra bröder lära inse dopets oändliga vikt - men se där ha vi vårt brudpar! Skulle tro att tant Margit nu vill se oss samlas igen.

Pastorn klappade i händerna, och på skilda stigar drogo sig gästerna åter till bröllopsgården, där den minnesrika, dagen slöt med en böne- och tacksägelsestund.

*

En stund senare fann sig kapten Trogen på sitt rum, där han ock snart lagt sig till villa. Med vilan blev det likväl ej så mycket bevänt. Kaptenen reflekterade oavlåtligen över dagens händelser och över samtalet med pastor Värme. Tröttheten av dagens arbete började dock så småningom taga överhanden, och han föll i en lätt slummer. Länge hade han dock ej njutit av denna, förrän han hastigt satte sig upp i bädden, såsom skrämd av en ohygglig dröm. Han gnuggade sig i ögonen, stödde sig mot armbågen och stirrade mot fönstret. Det hade börjat blåsa, han hade hört det under slummern och tyckt, att det suckat så tungt från skogen. Hjärtslitande snyftningar hade trängt till hans läger, och då hade han kommit ihåg sin iakttagelse natten förut tillsammans med pastorn. Han lade sig åter ned på sin bädd, men så snart sömnen ville smyga sig över honom, suckade det åter så tungt ifrån skogen; och vinden därutanför förde så smärtsam klagan med i sin sång. Det blev omöjligt att ligga stilla. Kaptenen erfor en mäktig trånad att stiga upp, kläda sig och gå ut. Länge parlamenterade han icke med sig själv härom. På mindre än fem minuter stod han där i sin uniform med röda band. Han böjde för några ögonblick sina knän i bön och trädde så ut i natten. Kommen ut på bygatan, måste han le åt sig själv, då han fann att han hade guitarren hängande över axeln. Han hade tagit denna sin trogne följeslagare med utan att veta det. Han kunde ej heller nu inse, vad användning han kunde få för sitt instrument ute i skogen i nattens mörker; men han föredrog att låta guitarren hänga, där den hängde. Klockan var omkring ett på natten, och det föreföll en smula kusligt att från det öppnare fält, varpå det lilla samhället var beläget, ge sig in i den mörka skogen, där vinden suckade i trädens kronor. Allt djupare förde honom hans steg in bland de resliga stammarna. Till att börja med visste han knappast själv för vad ändamål han befann sig här, och han började t. o. m. undra, om han icke visat sig väl känslig för en dröm. Dock, lösningen på gåtan skulle komma. På ett betydande avstånd skönjde han skenet av en flämtande eld. Det måste finnas en levande varelse därborta. Han smög så tyst och stilla han kunde bort mot stället. I den mjuka mossan var det ej svårt att närma sig ohörd. Men en torr kvist hade hamnat i hans väg och bräcktes för hans fot. Vid det ljud, som därav uppstod, sågs i dunklet på ej hundra stegs avstånd återigen »byltet», tydligen det samma som natten förut, rulla fram såsom ur en grotta och försvinna i skogens djup

Kapten Trogen påskyndade sina steg mot det alltjämt flämtande eldskenet. Detta visade sig lysa fram genom rämnorna i ett slags tält, upprest av mattstumpar, gamla säckar och allehanda andra skynken. Han böjde sig ned och tittade in i trastältet, där av några stenar något slags eldstad var formad, på vilken elden brann i ett par tre träklossar. Diverse matrester funnos lagda på stycken av sönderslagna porslinskärl och en bädd av mossa och gräs var beredd utmed ena sidan. Det hela tydde på en hastig flykt från alltsamman. Kaptenen tänkte genast på någon ensambliven liten stackare ur de tattarföljen, som uppe ifrån Ljusdals- och Bollnäsbygden denna tid icke sällan förirrade sig inåt Silianstrakten. Flerstädes hade man ju och under de senaste veckorna haft sina visthusbodar och grönsaksland hemsökta av slika parasiter. Salvationisten ville nu till varje pris ha fatt på den sällsamme logeraren, vem denne nu än var. Men huru? Så särdeles långt kunde väl gynnaren knappast ha sprungit. Det troliga var, att han höll sig gömd i närheten i väntan på att åter bli ensam herre på täppan. Kaptenen slog sig ner på en sten och beslöt att invänta tältets inneboende. Fanns denne i närheten, ville han helst uppmuntra honom att närma sig. Han grep sin guitarr. Han förstod nu, varför han fått denna med. Han började sakta sjunga på en väckelsesång. Rösten föreföll honom själv så underlig, där den bröt nattens och skogens stillhet. Men han sjöng sig allt varmare till sinnes, och då han till sist, glömsk av all fruktan, sjöng av sina lungors hela kraft:

 

»O, var är mitt barn i kväll?

O, var är mitt barn i kväll?

Mitt barn kom igen, se jag älskar dig än.

O, var är mitt barn i kväll?»

 

Ja, då var han frälsningssoldaten till liv och själ.

»O, var är mitt barn i kväll?», ljöd det i nattens mörker om och om igen, och varje gång med större innerlighet och mer vitt ljudande kraft, till dess att det tycktes honom, som om bergen och höjderna upprepat orden och fört dem vidare:

 

»Mitt barn, kom igen, se jag älskar dig än,

O, var är mitt barn i kväll?»

 

Den skepnad, som nu sågs försiktigt kryssa sig fram mellan träden i riktning mot sångaren, skulle under andra förhållanden ha kunnat bringa vilken nattens vandrare som helst att ta' till benen. Egentligen var det ett veritabelt trasbylte, som vältrade sig fram över mossan. Kaptenen vädrade genast tattarungen. Denne hade först sprungit och gömt sig i ett busksnår, men sedermera låtit sig lockas av sången och vågat sig fram.

- Kom hit, min vän, vem du än är! Kom hit och låt oss språka med varann!

Pojken raskade på sina steg vid de vänliga orden och stod i en handvändning på ett par stegs avstånd från frälsningsofficeren, som nu fann sig ha en pojke i 10 à 12-årsåldern framför sig. Blek var han och utmärglad till ytterlighet. Och likväl blickade ur detta ansikte, till större delen dolt under en huvudbonad, som såg ut att ha uppfiskats från någon avstjälpningsplats för allehanda avfall, ett par ögon, nog så trohjärtade.

- Säg, min gosse, varifrån är du?

- Från Ljusdal.

- Huru har du då kommit hit ner?

- Gått landsvägen.

- Var har du dina föräldrar?

- Vet inte.

- Varför har du då gömt dig här i skogen?

- Polisen tar mej.

- Va' har du då gjort?

- Snattat. Ja' fryser, ja' ä' svulten. Ja' har ont.

Barnet tog sig över mage och bröst och strök sig samtidigt över ansiktet med den usla rockärmen.

- Räck mig din hand, bjöd kaptenen.

Pojken gjorde så, den var iskall.

- Hör du, min gosse, nu följer du mej hem. Jag har rum för dej, en bädd har jag också och litet mat med. Du skall icke behöva ligga härute och frysa och svälta.

- Men polisen tar mej.

- Nej, icke så länge du är hos mig.

Kaptenen hängde åter guitarren över skuldran, tog tattarungen vid handen och drog genom skogen fram mot byn, som alltjämt tycktes försänkt i djup slummer. En timma senare stod salvationisten på sitt rum och såg ned på den lille stackaren, där denne, dragen fram ur sina trasor och stillad till den värsta hungern, slumrat in på sin, visserligen i hast tillkomna, men likväl härliga bädd. Det var en sällsynt nattens upplevelse detta. Kapten Trogen knäböjde, tackade Gud och överlät sig även han åt vilan, den han nu ostörd kunde njuta.

Tidigt nästa morgon var han emellertid uppe på benen igen. Pojken sov; och han förstod, att han icke skulle vakna i brådkastet, sedan han nu äntligen fått ett tillfälle att riktigt sova ut. Trogen uppsökte några sina vänner, berättade om nattens äventyr och begärde handräckning. Den förste han besökte var pastor Värme, som genast gick i författning om anskaffandet av en del klädespersedlar för den upphittade pojkens räkning. Det dröjde ej mera än ett par timmar, förrän efter diverse gåvor från skilda håll en fullständig utrustning från topp till tå låg utbredd på bord och stolar i kaptenens rum.

Ett stycke fram på förmiddagen inträffade tant Margit, som nu tog hand om den omsider uppvaknade pojken och tog honom ut i tvättrummet, där han undergick en rengöring in på bara kroppen, sådan som han dittills aldrig drömt om. Med samma tant Margits hjälp ifördes han sedan de sköna varma under- och gångkläderna icke förglömmandes strumpor och skor, tingestar, som bytingen icke burit på sina fötter på mången god dag.

I denna rentvättade, kammade och med nya passande kläder utrustade gosse skulle det ha varit omöjligt att känna igen skogens tattarunge i smuts och trasor. I det vänliga hemmets matsal stod frukostbordet dukat. Pastor Värme var närvarande och satt jämte tant Margit till bords med kapten Trogen och hans skyddsling. Pojken åt med strykande aptit, och samtliga de närvarande voro ense om att efter den genomgångna förvandlingen var han en riktigt rar liten gynnare. Han hade hittills förhållit sig anmärkningsvärt tyst, men efter frukosten, och sedan värden på stället hållit en andaktsstund med sina gäster, var det tydligt, att han hade något på sitt hjärta, som han ville uttala. Han såg sig omkring i rummet och betraktade frukostbordet, vid vilket han nyss stillat sin hunger, och han synade sina nya snygga kläder.

- Är detta mina kläder?, sporde han sin välgörare.

- Ja, det är dina kläder.

- Riktigt säkert?

- Ja, riktigt säkert!

- Är detta mitt hem nu? Får jag sitta här vid detta bord och äta varje dag?

- Ja, åtminstone ännu så länge; och jag tänker ordna för dig, så att du aldrig mer behöver frysa och svälta.

En obeskrivlig glans steg upp i gossens ögon. Han såg på sin beskyddare såsom endast ett tacksamt barn kan se. Därpå gick han fram, slog sina armar om kaptenen och sade med fast tillförsikt:

- Men då kallar jag också dig för min far härefter.

Kaptenen var djupt rörd och fick tårar i ögonen. Så fingo också de övriga. Det var en gripande stund.

De båda predikanterna drogo sig efter detta in på kapten Trogens expedition, där de rådförde sig med varandra om huru det fördelaktigast borde förfaras med detta »hittebarn» för dess framtida bästa. Båda voro alltjämt djupt gripna av scenen de nyss bevittnat - barnets, det ur djupt fördärv framdragna barnets tacksamhet; och osökt kommo de oupphörligt in på ämnet om den Guds omätliga kärlek, för vilken de själva varit föremål till frälsning ur synd och fördärv. Kaptenen var överlycklig och grät av glädje över att ha aktats värdig att få gå sin Faders ärende i detta särskilda fall. Under samtalets gång såg han plötsligt på pastor Värme med en finurlig blinkning och yttrade:

- Om du nu kunde, vore du förstås till hands med ett bibelställe om dopet igen i det här sammanhanget.

- Om jag kunde! Kära du, jag har stället till hands när som helst. Uppriktigt sagt har jag, i vad jag i dag bevittnat, haft den mäktigaste erinran om dopets heliga handling.

- Har du!? Det var då förunderligt! Varför säger du då ingenting.

- Det var fruktan för att på något sätt störa din glädje som hittills avhållit mig.

- Du stör icke min glädje. Jag kan till Guds ära säga, att jag nu är öppen för sanningen.

- Nå väl då! Jag har i dag tänkt på Petri ord på pingstdagen till de tusende i hjärtat förkrossade: »Ändren edert sinne, och var och en av eder låte döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse», d. v. s. till bekräftelse på att I mottagen denna förunderliga gåva, syndernas förlåtelse. När jag nyss såg pojken, ren från smutsen, befriad från trasorna, iförd de snygga kläderna och mättad vid ditt bord, ja, visst var det en syn full av glädje; men riktigt, som sig borde, fann jag det hela först, när jag såg den lille med armarna om din hals och hörde honom med så innerlig tacksamhet förklara, att du härefter var hans far. Det var helhetsintryck, det var förståelse, det var gemenskap. Jag anförtror åt dig ett noggrant studium av apostlagärningarna. Sen må du själv förklara innebörden av de där flerstädes förekommande orden: »De hörde, de trodde och de blevo döpta». Dopet följde alltid på syndaförlåtelsens nåd. Saulus av Tarsus vederfors en genomgripande pånyttfödelse, och hans första steg därefter ledde honom till dopet. Fångvaktaren i Filippi blev frälst tillika med dem som tillhörde hans hus, och de funno ej bättre svar på Guds mot dem bevisade obeskrivliga nåd än frivillig överlåtelse av sig och sitt allt åt Gud, och i den omedelbara dophandlingen funno de den symboliska handling, vari denna frivilliga överlåtelse fick sitt uttryck. Enahanda var fallet med purpurkrämerskan, den etiopiske hovmannen och många, många fler. Gud har tagit det första steget till förening med oss, i det han blev människa, led, dog, begravdes och uppstod för oss. Vi visa, att vi förstå och tro detta, tro det till frälsning, då vi gå in i hans död, döden bort från oss själva och uppstå att leva med Kristus, och vi bekräfta det inför en hel värld, då vi låta oss döpa enligt Mästarens föreskrift. Frälsningen i Kristus är Guds outsägliga gåva till människors barn. Men lyckan är ej vunnen, förrän vi mottagit gåvan och på ett fullt tydligt sätt visat, att vi värdesätta den och med glädje gå in i de förpliktelser, som gåvan medför. Pojken kände säkert en djup tacksamhet, där han stod, lyckliggjord med så mycket gott, men varken du eller han skulle ha varit riktigt till freds, om ej denna tacksamhet fått komma till ett synligt uttryck. Den förklaring han gav, var dock hoppas jag blott in ledningen till det hörsamhetsförhållande, vari han härefter kommer att stå till dig. Så är dopet vår öppna bekännelse av vårt barnaskapsförhållande till Gud, och på den bekännelsen bör följa vår redobogenhet att hålla »allt det han har befallt».

- Ja, min broder, så slöt pastorn, detta är de sanningar, som likasom fått nytt liv för mig i dag.

- Ja, och är det sanningar, vilket jag ämnar pröva inför Gud, så är jag beredd att böja mig för dem, svarade kapten Trogen, varpå de båda vännerna skildes för dagen.

*

Det är en vecka senare. Vi förflytta oss ännu en gång till tant Margits stuga, där sent en kväll ett litet sällskap är församlat. Pastor Värme ses icke närvarande denna gång men väl kapten Trogen, som väckt de närvarande vännernas uppmärksamhet genom att ha infunnit sig utan uniform. Fem à sex av kårens soldater ha kommit tillstädes och bland dessa Anders Engelbrekt och hans unga maka. Närvarande voro för övrigt en och annan representant ur skilda religiösa läger, alldeles som brukligt var vid de små sammankomsterna hos tant Margit. Det låg något av spänning i luften, dock ingen pinsam sådan, men väl allvarsam och förväntansfull. Man visste på förhand, att sammankomsten tillkommit efter därom uttalad önskan av kaptenen, som hade behov av att öppna sitt hjärta för sina vänner rörande vunnen klarhet i frågan om de troendes dop. Utan omsvep förtäljde han nu, att han var av sanningen övervunnen och ämnade taga konsekvenserna. För detta ändamål hade han redan inlagt ansökan om avsked från sin befattning som frälsningsofficer. I samband med meddelandet därom erinrade han under djup rörelse om det i allo utmärkta kamratskap han njutit inom armén, och han sade sig aldrig skola glömma de välsignelserika år han tillhört Frälsningsarmén. Då nu emellertid Herren kallade honom att taga detta viktiga steg i sin Mästares efterföljd, så hade han ej annat val än att lyda. Han hade velat säga sina vänner detta öppet och ärligt.

Broder Trogen slöt sitt lilla tal med en maning till sig själv och alla att alltid vara hörsamma den himmelska rösten.

Det dröjde flera minuter, innan någon av de övriga fick sig för att säga något till svar på kaptenens ord. När tystnaden äntligen bröts, var det en äldre kvinna, medlem av Fosterlandsstiftelsen, som bad att få uttala sin förundran över att, om det var så, att dop var nedsänkning i vatten och att det tillkom en var, som kommit till tron på Kristus, att låta sig sålunda döpa, att då inte alla troende långt före detta insett detta. Huru kunde det vara möjligt, att så många älskliga kristna tagit fel i denna sak?

- Ja, svarade förre frälsningskaptenen, det måste synas underligt, och jag skall icke försöka mig på en förklaring. Vad som synes mig klart, det är likväl det, att den trollformel, som består i bestänkandet av späda barns huvud med litet vatten, och som man vågat kalla »dop», var ett mästerligt påvligt konstgrepp, som förmått att trolla bort begreppen hos millioner ärliga själar. Här gäller nu likväl att svara var och en för sig.

Anders Engelbrekt medgav, att även han känt oro över dopfrågan och förstått, att han förr eller senare måste vika för sanningen även han. Han kunde likväl ej inse, att det för sådant ändamål var nödvändigt att gå till baptisterna. Han trodde sig veta, att man förrättade dop även inom andra religiösa läger. Man kunde ju låta döpa sig i all avskildhet, men för övrigt bli kvar där man var.

- Jag tillstår, svarade kaptenen, att jag för någon vecka sedan reflekterade starkt i den riktning, broder Engelbrekt här utpekat, men med det resultat, att jag började blygas djupt över mig själv, för att jag ens för ett ögonblick kunde nära en tanke däråt. Baptisterna äro det folk, som enligt sin Herres och Mästares kallelse under lidanden och förföljelser fört sanningen om de troendes dop fram i ljuset. Andra troende här i landet bekämpade dem högljutt, så länge de kunde. Men när sanningen inte längre kunde hejdas, så gav man efter för den. Icke av kärlek till sanningen men i erkänsla av dess oemotståndlighet. Pastorer inom andra samfund döpa nu de av deras medlemmar, som så fordra, samtidigt med att de söka övertala andra att icke följa exemplet. Man har förkunnat frihet till vad som helst i dopfrågan, och den påvliga trollformeln, som man gett namnet »barndop», fortfar man att experimentera med. Nej, mina bröder och systrar, skall jag följa sanningen, vill jag göra det på ren och rak väg. Hon går för övrigt själv ingen annan. Namnet baptist är ännu ett föraktat namn; men jag tar upp det med glädje och bär smäleken med det folk, som vågat något för sanningen. Om andra kunna finna sig i att skörda frukterna av baptisternas trohet mot sin kallelse, men vägra att med dem bära smäleken, må det vara deras ensak. Jag kan ej med så feg och falsk ställning. I Frälsningsarmén har jag fått lära mig att själv stå i skottgluggen, och där trives jag bäst.

Detta sista, uttalade kaptenen med en skärpa, som lät tant Margit känna litet fruktan för det goda samförståndet. I den hittills förda överläggningen hade värdinnan icke yttrat ett ord. Nu tog hon likväl till orda och sade:

- Mina vänner, jag undrar, om nu tiden icke är inne, att vi gå inför Gud med den sak, vi talat om: Jag tror mig veta, att var och en av oss dela med vår käre kapten bekymret över den viktiga fråga, vi här avhandlat. Åtskilliga av oss ha gjort det länge och jag för min del, alltsedan jag blev en kristen. Låt oss bedja Gud göra sin verkliga vilja riktigt uppenbar och giva oss nåd och kraft att följa den till varje pris.

Alla voro med därom, men innan man gick ned på knä, ville kapten Trogen göra samtliga uppmärksamma på vikten av att kunna av hjärtat säga: »Herre ske din vilja».

I samma ögonblick de närvarande föllo på sina knän, förnams en utpräglad känsla av att man denna gång gick till Gud fullkomligt förutsättningslöst. »Gud, gör med mig, som du vill!» Det var varje hjärtas uppriktiga vädjan.

Många bönestunder hade hållits i tant Margits stuga, men ingen; lik denna. Timma efter timma gick. Det blev midnatt och långt därutöver, och kampen, som efter hand tog karaktären av en verklig getsemanekamp, fortfor. Märkligt nog bad ingen om klarhet i dopfrågan. Det var som om en bön i denna riktning skulle ha förefallit en var som ett hyckleri. Dopfrågan var klar och hade aldrig varit annat för den, för vilken bibeln betytt mer än människoord. Nej, man bad om en överväldigande våg av den gudomliga kärlek, som »lär oss att förstå varann och som gör mig allt igenom sann». Man bad om en besökelse av höjden, om en mäktig utgjutelse av den Helige Ande över skaran.

Och så när den första gryningen till en ny dag sände sitt försiktiga skimmer in genom fönstret, då hände något sällsamt. Tant Margit, som legat med huvudet i sina händer, vände plötsligt sitt ansikte mot höjden. Det var ett förklarat ansikte, varur lyste en överjordisk frid. Hon började tala med en röst, som ingen kände igen som hennes. Hon talte om välsignelsen av att följa lammet, varthelst det går, och alla förstodo, att hon talade, det Anden drev henne att tala. Efter en stund övergick hennes tal i en sång, som kom varje hjärta att känna den Eviges obeskrivliga närhet. Sången slöt med orden: »O, att du ville akta på mina bud, så skulle din frid vara som en vattuström och din sällhet såsom havets våg».

Härefter dröjde alla i djup stillhet ännu några ögonblick, medan Helighetens Herre gick genom rummet. Då därpå alla reste sig, uttalade tant Margit med fast röst: »En Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader». Sedan sade ingen just något, allra minst om dopet. Men något hade hänt i vars och ens hjärta. Man hade enats, Anden hade enat. Det kändes i handtryckningarna, som gåvos till avsked i den tidiga morgonstunden och i de blickar av himmelsk frid, varmed man hälsade varann.

Det var den sista september, som var en söndag. Kl. var sju på morgonen. Vädret var så vackert, det gärna kan vara denna tid av året; men luften var en smula kylig. På samma strandplats, där frälsningsofficeren och baptistpastorn haft sitt första grundliga samtal om det heliga dopet, stod så gott som hela skaran av dem, som varit med vid den oförglömmeliga bönenatten hos änkefru Stureson. Den bönenatten gjorde ett slut på allt resonerande om dopet och stärkte alla till handling. Dopkandidaterna voro redan iförda de sida vita dräkterna. Pastor Värme trädde fram ur sitt tält, rustad att fullgöra sin Mästares befallning.

Då han tagit plats framför den vitklädda skaran, bakom vilken en talrik hop åsyna vittnen samlats och stod försänkt i djup andakt, stämde dopkandidaterna upp och sjöngo:

 

»Jag vill följa dig, o, Jesus,

Följa dig om vägen går

Över solbelysta höjder

Eller genom dunkla snår.

Där din helga fot gått före,

Vill jag följa efter glad,

Viss att varje steg mig närmar,

Hem till levande Guds stad.

 

Må jag då ej ängsligt spörja:

Herre, säg varthän du går?

Eller med en hemlig tvekan

Träda uti dina spår.

Ack, här gäller blott att följa,

Ej att välja väg och stig,

Blott att uti barnslig lydnad,

Gå den väg du valt åt mig».

 

Efter en brinnande bön om att Anden såsom fordom vid Jesu dop måtte sväva över dessa Kristi efterföljare, och att Guds röst också nu måtte höras och betyga hans välbehag över de älskade, trädde pastorn ut i vattnet, ledande vid handen tant Margit, vars ansikte strålade av en obeskrivlig glädje. Det rådde den djupaste stillhet i naturen och bland de på stranden församlade likaså.

»På din egen bekännelse om sinnesändring inför Gud och på min Herres och Mästares befallning döper jag dig till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn.»

Dopförrättarens röst, ehuru knappast höjd över vanlig samtalston, hördes vida omkring; och det stilla melodiska brus, som uppstod, då den helgade lärjunginnan sänktes i vattnet och lyftes upp igen, var som ett Siljans eget amen till den högtidliga handlingen.

Följde så Karin Engelbrekt och hennes make samt en efter annan av de övriga och sist kapten Trogen.

Då allt var över, och man stod färdig för uppbrott, riktade sig Trogen till de alltjämt kvarstående åskådarne i ett kort tal.

- Man har sport mig, sade han till slut, hurudan min verksamhet härefter kommer att gestalta sig. Jag vet föga därom. Jag vet dock, att min själ nu intet högre önskar än att i enlighet med Herrens ord gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, döpande dem i Fadrens, Sonens och Den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det Han har befallt.

 



Innehåll / Table of Contents


Titel och hela texten

Project Runeberg, Thu Dec 20 02:12:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) Next >>
http://runeberg.org/ikladd/

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free