Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Den andliga diktningen under 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När och var sjöngos nu dessa »Swenske songer eller wisor», som
den första psalmboken kallas? Svaret måste, såsom den senaste
forskningen visat, bliva: praktiskt taget, icke vid den äldsta
protestantiska gudstjänsten. I inledningen till Then swenska messan.
(1531) yttrar Olavus Petri: »Haver nu mässan i apostlarnas tid och
några hundra år därefter varit rätt hållen (vilket ingen neka kan)
utan sådana ceremonier, kläder, sånger och läsningar, så kunde man
ännu hålla henne rätt, som de gjorde, förty den rätta mässan står
all i Jesu Kristi nattvard och icke i de andra ceremonier och
åthävor, som därmed brukas pläga.» Olavus Petris mässa var heller
icke, såsom den katolska, en sjungen mässa utan en talad. Någon
plats för kyrkosång fanns därför icke i denna. Visserligen nämnes,
att »ingången» till mässan »må vara någon psalm eller annan
lovsång av skriften uttagen», men därmed menas förmodligen blott en
av prästen uppläst biblisk Davidspsalm eller biblisk lovsång. Endast
på ett ställe säges, att »man» sedan »läser eller sjunger den sången
om Guds budord eller någon annan». Men det synes sannolikt,
att detta »man» snarare avser prästen eller djäknarna än
församlingen. Ej ens vid den predikogudstjänst, som föregick mässan
torde någon församlingssång hava förekommit. Å den andra sidan
bör man erinra sig, att en församlingssång på svenska ej var
alldeles okänd för medeltiden. I sitt svar på dalkarlarnas klagomål
1527 skrev Gustav Vasa, att »det är sed kringom allt riket i alla
sockenkyrkor, att man plägar där kväda på svenska och lova Gud»,
och Laurentius Petri berättar, att man vid julen i kyrkan sjöng:
Jesus är födder i Bethlehem och vid påsken: Kristus är uppstånden
av döda. Men det var först så småningom, som denna svenska
församlingssång trängde in i och blev en integrerande del av den
protestantiska gudstjänsten. I stort sett började denna mera
musikaliska gudstjänst först med 1571 års kyrkoordning.
Vid reformationens utbrott voro de svenska visorna huvudsakligen
avsedda för den enskilda andakten och de världsliga samkvämen.
De skulle — som Laurentius Petri yttrar i det nyss gjorda citatet
— vid dessa ersätta de »ohöviska kärleksvisor», som eljes sjöngos,
de skulle stärka protestanterna i deras tro, i diktens form
framlägga den nya lärans grundtankar och stundom även polemisera
mot katolicismen. De voro därför snarast en individens religiösa
poesi, icke en kyrkans.
Såsom estetisk produkt är den protestantiska psalmen icke
tilltalande. Den är hård och stammande samt kontrasterar bjärt mot
den glödande mystiken och den välljudande versen i medeltidens
latinska kyrkodikt. Man märker, att protestanten lämnat den stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
