Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den utländska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den engelska romantiken.
Ännu mindre än Frankrike betydde England för den svenska litteraturen
under åren 1810—1830. Den s. k. sjöskolan, genom vilken den romantiska rörelsen
i England inleddes, Wordsworth, Coleridge och Southey, tyckes icke hava
uppmärksammats i Sverige, Shelley och Keats icke heller; så vitt jag vet är Geijer
den ende, som omnämner dem. Walter Scott, som ju sedan genom sina
historiska romaner blev en hos oss mycket läst och uppskattad författare, blev här
känd först mot slutet av 1820-talet, ehuru hans äldsta roman, Waverley, kommit
ut 1814. Hans 1805—1815 skrivna poetiska berättelser, som spela under
medeltiden och vilkas styrka ligger i den ypperliga lokalfärgen, borde, tycker man,
hava slagit an på de svenska romantikerna, men frånser man Geijer, tyckas de
här icke hava observerats. Vida större var den uppmärksamhet, som Byron
väckte, mera kanske genom sin personlighet än genom sina dikter. Redan på
1820-talet översattes dock flera av dessa, och om dem uppstod en ganska livlig
diskussion i pressen. Omdömena voro mycket skiftande — även hos samma
bedömare — men oftast voro de skarpt ogillande. De sedliga svenska
nyromantikerna stöttes tillbaka av hans moraliska nihilism, hans öppna hedendom och
hans politiska radikalism, under det att den liberala tidningen Argus ställde upp
honom såsom en tilltalande motbild till de reaktionära nyromantikerna. På
1830-talet börjar väl »byronismen» att ganska kraftigt grassera bland
småförfattarna, vilka älskade att posera med den engelske skaldens världssmärta — denna
hade ju onekligen en viss likhet med den, som man icke så långt förut mött i
Klingers romaner. Men det var egentligen först på 1840-talet, som Byron fick
större betydelse, såsom en liberalismens skald för den generation, som då
framträdde. Under den tid, med vilken vi nu sysselsätta oss, har han knappt
inverkat på någon annan svensk skald än Tegnér, vars naturell ju hade vissa
beröringspunkter med Byrons. Denna inverkan röjer sig särskilt i Axel, men var där
övervägande av formell art. Huruvida Almquist rönt någon påverkan från
författaren till Cain och Manfred, är ovisst. Demonismen hos den förre företer ju
onekligen likheter med Byrons, men det är möjligt, att Almquist alldeles oberoende
av den engelske skalden skapat sin Ahrimangestalt.
För den svenska litteraturens »guldålder» har den engelska romantiken således
knappt haft någon betydelse, mera den franska, men ojämförligt mest den tyska.
Vid sidan av denna gör sig emellertid en annan litteratur nu gällande, av vilken
vi förut tagit föga intryck. Det är den danska. Men då detta inflytande
egentligen framträder inom den götiska strömningen, torde detta kapitel för
överskådlighetens skull böra sparas till längre fram i denna del. I stället skola vi övergå
till den svenska nyromantikens bildningsprocess.
 |
| Titelvignett till J. A. Wadman: Sednare samlingar. 1835. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0039.html
