Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gamla och den nya skolan, och det kan knappt lida något
tvivel, att denne tertius interveniens av den stora allmänheten hälsades
såsom segrare i den litterära striden. I honom uppstod den äkta
gustavianska dikten på nytt, men nu såsom utpräglad romantik. Hans
dikt hade romantikens idealism, förenad med gustaviansk klarhet och
gustaviansk praktfull retorik. 1825, då han utgivit Nattvardsbarnen,
Axel och Frithiofs saga, stod han, obestritt, såsom den svenske
nationalskalden. Och likväl var 1820-talet nyromantikens poetiska
storhetstid. Då utkommo Atterboms och Stagnelius’ främsta verk, men
inför dem stod allmänheten oförstående, och även den bildade
opinionen var mycket kylig, under det att båda uppskattade en sådan
obetydlighet som Nicander. Redan på 1820-talet voro fosforisterna
såsom poeter ett slaget parti. Däremot levde detta kvar såsom ett
politiskt, och till detta sällade sig på 1830-talet även forna
motståndare, Järta, Wallmark, Tegnér m. fl. Huruvida nyromantikerna såsom
politiskt parti representerade opinionen inom det svenska folket, kan
dock vara tvivelaktigt. På 1830-talet hade en liberal press uppstått,
som överhöljde fosforisterna, särskilt Atterbom, med smädelser, och
denna liberala press var nog ett uttryck för majoritetens mening,
åtminstone inom huvudstaden; man har annars svårt att förklara,
varför de liberala tidningarna buro sig bättre än de konservativa. Den
nyromantiska reaktionens sista försvarsborg var Uppsala, men efter
det Geijerska avfallet 1838 började även dess murar att vackla. Ty
det var ej blott Geijer, som avföll. Ungefär samtidigt avslöjade sig
den kanske mest utpräglade nyromantikern, Almquist, såsom en
våldsam radikal, vilken redan 1839 gick in i Aftonbladets
redaktion. Palmblad och Atterbom, som dittills med en sådan energi
kämpat för de samhällsbevarande idéerna, började nu gripas av
missmod. Svenska litteraturföreningens tidning nedlades 1838. Året därpå
gjorde de väl ett nytt försök med Mimer, som Atterbom betraktade
såsom »en till allmänheten ställd fråga, huruvida något annat än skoj
numera kan bära sig». Svaret utföll tydligen nekande, ty med
utgången av 1839 upphörde även Mimer — den sista nyromantiska
tidskriften.
Därmed hade nyromantiken även politiskt besegrats av den nya
tiden; den ende av allmänheten mera läste nyromantikern, Almquist,
hade övergått till vänstern, och de övriga voro blott ett kotteri av
malcontenter. Men nyromantiken var även en filosofisk doktrin. Den
vilade på schellingianismen eller kanske rättare: schellingianismen var
nyromantiken såsom filosofisk doktrin. I Uppsala härskade
schellingianismen alltjämt. För den stora allmänheten var emellertid denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
