Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Geijer gjorde sitt avfall, då Crusenstolpe-bråket inträffade och då
Almquist tryckte sin året därpå utgivna novell Det går an — kan
då snarare betecknas såsom liberalismens genombrottsår. Liksom
efterromantiken leder sina anor tillbaka till 1700-talets förromantik, är
denna liberalism en ny form av upplysningen. Det är samma
motsatser, som ständigt möta oss. Men väl kan man säga, att
1800-talets liberalism knappt grep så djupt in som 1700-talets. Hos de flesta
av denna tids poeter yttrar sig frisinnet mest i klingande fraser, är
ensidigt begränsat till politiken — nästan mera den utländska än den
svenska — under det att de liberala, om man undantar Almquist,
föga intresserade sig för de sociala och religiösa frågorna. Så är det
rent påfallande, att de liberala tidningarna snarare uppträdde mot än
för religiös frihet.
Realismen.
Även det tredje inslaget i den nya tidens litteratur, den gryende
realismen, var icke utan förberedelser under äldre litteraturepoker.
Vår egentliga skönlitteratur hade ju börjat med en stor realist:
Stiernhielm, och dennes realism hade i viss mån tryckt sin stämpel på
stormaktstidens hela diktning. Även under 1700-talet med dess starka
beroende av den fransk-klassiska smaken kan en dylik realistisk
underströmning spåras, vilken har sin främste representant i Bellman.
Men den, som kanske betydde mest för den följande utvecklingen,
var Linné genom sina reseböcker, och det är nog mera än en
tillfällighet, att Almquists realistiska noveller oftast ha formen av en
reseskildring. En tredje av 1700-talets författare, som också haft
betydelse för litteraturens realistiska inriktning, var Samuel Ödmann,
vars i början av det nya århundradet skrivna Hågkomster från
hembygden och skolan visserligen utgåvos först 1830, men tydligen ligga
bakom det strax därefter skrivna kapitel i Nahum Fredrik
Bergströms krönika, i vilket Dahlgren skildrar sitt skolliv i Linköping.
Även Böttigers på 1860-talet skrivna Sjelfbiografiska anteckningar
torde återgå till denna förebild.
Ej ens under romantiken hade realismen varit helt undertryckt. Geijers
hela diktning hade ett avgjort realistiskt kynne, och ännu starkare
kommer detta drag fram i hans Minnen. Rääf, som ju stod den
nyromantiska kretsen mycket nära, var till hela sin läggning en avgjord
realist, och även den så fantastiske Dahlgren visade sig i det nyss
omtalade kapitlet i Nahum Fredrik Bergströms krönika såsom en
verkligt god realistisk skildrare. Förberedelser till en realistisk
litteratur saknades således icke.
Den, som gav det stora uppslaget, var Runeberg genom sina 1830
utgivna Dikter, genom Elgskyttarne (1832) och Hanna (1836), i vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0026.html
