Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hwasser och Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta ideal är tillfriskningen, det från dödens hot befriade och återvändande livet.
Efter mötet med detta längtar han beständigt, och denna längtan fostrar upp i
hans bröst tvenne kärlekens makter, som bliva hans ledande skyddsänglar genom
livet. Den ena av dessa är kärleken till patienten... Men en ännu starkare
kärlek är den, vilken läkaren fattar för sitt yrke... Att då döden besöker ett
hus och den sjukes närmaste stå bävande omkring hans säng, vara den enda,
till vilken alla ännu vända sina blickar med förtröstan och hopp, att vara den
siste, emot vilken den döende utsträcker sina darrande händer, den siste, som
emottager hans sista handtryckning, är och förbliver sublimt och upplyfter
läkarens ställning högt över de vardagliga förhållanden, i vilka människor i
allmänhet vanligen leva och verka. Men det är ett vida högre ideal än den
individuella tillfriskningens, som måste genomtränga läkarens tanke, om han därav
skall lyftas upp till åskådning av sitt yrkes högsta bestämmelse. Detta ideal åter
innehåller hela mänsklighetens befrielse från sjukdomens makt. Att antaga
möjligheten av en sådan vårt släktes gemensamma frälsning från elände, plågor,
uselhet och förnedring anses väl av många för ytterligt excentriskt, till och med
absurt.» Men mot denna hopplöshet måste läkaren kämpa. »Vår tanke är dömd
att vandra i mörker och att mödosamt leta sig fram genom de mest invecklade
labyrinter. Men om läkaren förmår behålla kvar övertygelsen om sitt yrkes höga
och ädla bestämmelse, skall ariadnetråden icke falla ur hans hand, och, om även
icke han lyckas att övervinna och döda tvivlets Minotaurus, kan han dock
undvika att bliva dess offer. Problemet skall icke lösas av oss eller av de
generationer, som närmast skola efterträda oss. Men när den mänsklighetens
morgondag en gång inträffar, vilken de troende kalla för tidens fullbordan, skall det lösas.
Detta hoppas vi, och genom detta hopp införliva vi oss med mänsklighetens
ädlaste strävanden och utrustas med förmåga att bliva inflytelserika organer för
uppnåendet av dess verkliga bestämmelse.»
Naturvetenskapsmannen Hwasser är en fallen storhet, och inom
vetenskapen torde han, åtminstone efter mångas mening, snarare hava
gjort skada. Likväl intar han en bland de främsta platserna i den
svenska läkekonstens historia. Ty det är dock till en väsentlig del
hans förtjänst, att den svenska läkarkåren efter hans tid stått och
står på den höga etiska ståndpunkt, som den faktiskt gör. Genom
honom har den fått en ymp av romantikens idealism.
Men vi återvända till hans biografi. 1813 hade han, som sagt, blivit medicine
doktor och tjänstgjorde såsom läkare under fälttåget 1813—1814, varunder han
på sjukhusen tvingades till praktisk medicinsk verksamhet. Någon tid efter
återkomsten fick han höra, att professuren i medicin vid Åbo universitet blivit ledig.
På en äldre läkares råd beslöt han att söka den, ehuru han erkänner, att det var
honom motbjudande att lämna Sverige och bliva rysk undersåte. Men han var
förlovad och ansåg det vara en skyldighet att taga en plats, som möjliggjorde
ett giftermål. 1817 blev han utnämnd och flyttade över. Han var då blott 27 år
gammal, men brinnande av verksamhetslust och genom sin idérikedom en mycket
väckande lärare. Enligt finskt vittnesbörd skall han också ytterst verksamt hava
bidragit till att rycka upp den då ganska förfallna fakulteten. Men 1829 blev
professuren i medicin ledig vid Uppsala universitet, och då Hwasser såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
