Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han således icke, och liksom Geijer förkastade han läran om
treenigheten och om satisfactio vicaria.
Detta inlägg var tydligen mycket tungt vägande, ty Boström var den stora
auktoriteten inom filosofien, vars ord betydde dess mera, som han var det
konservativa partiets orakel, och han drog sig icke för att i samma broschyr uttala sitt
öppna gillande av sådana kättarskrifter som Ignells och Rydbergs (om vilka
sedan skall talas). Det var därför klart, att hans Anmärkningar skulle väcka ett
ofantligt uppseende, och detta visade sig ock vid en samtidigt behandlad
befordringsfråga. Boström hade 1863 avgått från sin professur, och då denna året
därpå skulle tillsättas, satte en av konsistoriets medlemmar — visserligen icke en
bland de klyftige — i fråga, om någon sökande, som bekände sig till
boströmianismen, borde utnämnas, enär systemets upphovsman »rent av förnekar eller sö-
ker att bortresonera flera av de viktigaste grundsanningarna i den rena
evangeliska lära, som i vårt land är den lagstadgade». Han fann det upprörande, att
ingen examen vid universitetet under en följd av år kunnat avläggas, »utan att
examinanden nödgats inlära ett filosofiskt system, som varit måhända rakt
stridande mot hans innersta övertygelse och känsla». Farhågan för, att Boströms
efterföljare skulle bliva några religiösa bildstormare, visade sig emellertid alldeles
ogrundad. De ingrepo icke i den religiösa diskussionen och visade i den mera
lärda undervisningen samma tendens som förut att släta över motsatsen mellan
filosofi och kyrkolära. Däremot var den i samband härmed mot boströmianismen
riktade beskyllningen för ofördragsamhet icke obefogad. Boström och hans
lärjungar ansågo sig sitta inne med den filosofiska sanningen, och de höllo därför
ett strängt regemente samt tilläto inga andra tankeriktningar att göra sig gällande.
Hegelianismen, som omkring 1840 började få anhängare bland de yngre i
Uppsala, betraktades därför såsom en farlig irrlära, och ingen hegelian släpptes fram
till de filosofiska lärostolarna; så blev den mycket intelligente hegelianen Fredrik
Georg Afzelius ständigt förbigången samt utsatt för en ganska upprörande
behandling. Endast i Lund lyckades en hegelian, Johan Jacob Borelius, 1866 bliva
professor i filosofi — likväl först efter en häftig strid med Boström och Ribbing.
Borelius hade en mera vidsynt och förstående uppfattning av de nya
tidsrörelserna, och även hans kollega på den andra filosofiska lärostolen i Lund,
boströmianen Axel Nyblæus, var fri från de övriga boströmianernas dogmatism, var
dessutom en utmärkt stilist. Det var därför framför allt i Lund, genom dessa
två lärare, som övergången först skedde från den äldre filosofien till den nyare,
mindre konstruktiva och mera empiriska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>