Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det icke överflödigt, om en teolog anmärker, att han befinner sig på den gamla,
längesedan lagda kyrkogrunden.» På denna gamla kyrkogrund hade Reuterdahl
nu ställt sig. Någon tänkare var han icke. Till sin läggning var han historiker,
och även som ung hade han en djup vördnad för det historiska i de olika
religionsformerna. Den bekännelse, en kyrka antagit, var ett uttryck för
folkindividualiteten, för folkets högsta andliga strävanden, den ägde ett högt sanningsvärde
och borde därför respekteras. Den nya tidens nedrivningstendens stötte honom
såsom historiker tillbaka, eggade honom till motstånd — vartill väl även hans
ställning såsom den svenska folkkyrkans främste man torde hava bidragit — och
den liberale teologen slutade därför såsom konservativ.
Reuterdahl som kyrkohistoriker.
Reuterdahl var, som sagt, till sin läggning historiker, och det var även såsom
sådan han kom att göra sin förnämsta insats. Redan 1830 offentliggjorde han i
Theologisk quartalskrift sin första avhandling i svensk kyrkohistoria, en skildring
av Sverige på Ansgarius’ tid, och i ett slags företal till denna uppgiver han, att
en utförlig svensk kyrkohistoria ofta föresvävat hans tankar. Han visste dock
icke, om hans krafter voro sådana, att han kunde gå i land med en dylik
uppgift. Avhandlingen var blott ett försök. 1833 följde i Skandia en ny uppsats,
om den helige Sigfrid, och denna är mycket karakteristisk för Reuterdahl såsom
historiker. Det hela är nämligen en — för denna tid mycket god — kritik av
de olika källornas sanningsvärde. Under dessa studier kände han tydligen
krafterna växa, och 1838 utkom det första bandet av hans stora Swenska kyrkans
historia, som sedermera fortsattes med ytterligare tre band, av vilka det sista
(1866) förde skildringen fram till 1533; längre kom han icke. I det tredje bandet
har han i ett förord (1863) yttrat sig om sina principer som historieskrivare: »Det
har förnämligast varit mitt bemödande att framleta och framlägga faktisk sanning.
På källornas innehåll har min uppmärksamhet huvudsakligen varit fästad. Även
ordalagen äro ofta ur dem hämtade. Vad jag icke i källorna fann, det trodde jag mig
ej berättigad att meddela. För historiska, långt bortifrån hämtade kombinationer
och konstrika konstruktioner är jag ej den rätte mannen. På samma gång jag
går miste om det beröm för skarpsynthet, för genialitet, för historisk
konstnärlighet, som sådana kombinationer och konstruktioner ofta medföra, undviker jag de
stora faror, som med dem äro förbundna... Så möjligt det är, att jag genom mitt
sätt att gå till väga för min enskilta del ej höjt mig över kronistens, över annalistens
ståndpunkt, så viss är jag, att förfarandet kan vara sant historiskt och giva dess
iakttagare rätt att heta historiker.» Det är väl ganska troligt, att dessa ord
innehålla en förstucken polemik mot Geijer eller rättare mot uppfattningen av Geijer
såsom historieskrivare. Hävdatecknaren Geijers rykte stod vid denna tid på
höjdpunkten. Men en jämförelse mellan honom och Reuterdahl utfaller numera icke
obetingat till den förres fördel. Såsom vi från föregående del minnas, stod Geijer
såsom historieskrivare på två olika ståndpunkter. I sina äldre avhandlingar var
han den konstruerande romantikern, i Svenska folkets historia snarast annalisten,
som hade räddhåga för det självgjorda sammanhanget. På denna ståndpunkt
stod även Reuterdahl, och hans polemik träffar således endast avhandlingar i
samma stil som Feodalism och republikanism. Närmast jämförliga äro
Reuterdahls arbete och första delen av Svenska folkets historia, som behandla samma
tid. Av naturen var Reuterdahl vida mindre än Geijer lagd för konstruktioner.
Knappt någon av denna tids litterära personligheter har varit så litet poet som
Reuterdahl, och filosof som de andra var han knappast heller. Han hade därför
ingen böjelse för vare sig romantikens eller hegelianismens konstruerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0069.html
