Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom plötsligt av sidolinjer, ägnade att grumla och förvirra.» I någon mån
berodde detta väl på hans livliga, impulsiva naturell, som knappt var särskilt
religiöst betonad såsom Reuterdahls, och hans intressen voro vida mera praktiska
än teoretiska. Såsom politiker — även kyrkopolitiker — räknades han såsom en
av det liberala partiets ledare, men såsom teolog var han högerman, och i varje
fall hade han svårt att förena dessa bägge motsatser till en enhetlig
världsåskådning. I de konstitutiva teologiska frågorna stod han hela tiden till höger om
Reuterdahl. Teologien vilar icke på förnuftet, och dess uppgift är icke
»utforskandet av den sanning, som utredes med mänskligt förnuft och intellekt», utan såsom
deskriptiv har den blott att utveckla »ett visst meddelat vittnesbörd», d. v. s. att
tolka den i Skriften givna historiska uppenbarelsen, ehuru den visserligen också
bör taga hänsyn till det vittnesbörd, som finnes i människans eget religiösa
medvetande. Dessa båda kunskapskällor få dock icke harmoniseras, allra minst på
bekostnad av den i Skriften givna uppenbarelsen, ty »den egentliga kristendomen
kan dock ej vara någon annan än den, som antager innehållet av de kristnas
heliga böcker såsom bokstavlig sanning». I uppfattningen av bibeln kom han den
gamla inspirationsläran tämligen nära. Visserligen vill han ej fördöma den då
börjande bibelkritiken, ty Skriften förlorar ej sin gudomligt inspirerade karaktär,
»även om till flera än en bok stycken skulle kunna förmodas eller befinnas
tillkomna genom en senare hand än huvudskriftens författare. Pentateuken är lika
mycket pentateuk, även om den antingen hel och hållen eller till någon del härrör
ifrån någon annan än Moses... Ifrån dogmatikens ståndpunkt är den helige
Ande den egentlige författaren, och i detta hänseende bliver andens vittnesbörd,
att anden är sanning, i evighet lika tillförlitlig.» Samma högerståndpunkt intog
han i förhållande till bekännelsen. En swedenborgare Johan Tybeck hade 1828
anonymt utgivit en skrift, Oförgriplig erinran och betraktelse wid förslaget till
förbättring af kyrkolag, i vilken Tybeck dels från swedenborgiansk synpunkt
angrep den Augsburgiska bekännelsen, dels förordade prästedens avskaffande. I
Theologisk quartalskrift (1829) skrev Thomander en kritik och nöjde sig i den ej
med att vederlägga Tybeck, utan vände sig ock mot den tanke, som Reuterdahl
kort förut framkastat: att göra Bibeln till de kristnas enda bekännelseskrift: »Även
förslaget att göra Bibeln till församlingens enda symboliska bok skulle, om det
verkställdes, endast hava till följd mer eller mindre av den förbistring, som
uppstode, därest menigheten icke bestämmer sig till en viss sekt», ty det är bekant,
»att näppeligen något kätteri finnes så orimligt, att det icke i Bibeln förment sig
finna sitt huvudsakliga stöd». I konsekvens med detta åskådningssätt borde man
»anse också lärans enhet för någonting tämligen överflödigt. Det är dock svårt
att inse, till vilken uppbyggelse för menigheten ett läroämbete skall tjäna, om
från samma predikstol förkunnas den ena dagen herrnhutiska och den andra dagen
swedenborgska lärosatser, eller ännu mer om hela församlingen är swedenborgsk
och prästen luthersk eller tvärtom.» Lika gärna kunde man tillåta »prästen att
predika över Koran, Talmud, Homer eller Æsopi fabler». Ett kyrkosamfund utan
gemensam bekännelse har aldrig funnits, och det är därför orimligt att avskaffa
prästeden. »Prästen måste förpliktas att predika den lära, som församlingen
bekänner. Om sådant sker med eller utan ed, är mindre maktpåliggande.» Eden
är en borgerlig inrättning, men »går prästen också ingen ed, så är han lika fullt
menedare, enär han bryter sin förbindelse». Likväl var Thomander — som det
förefaller ej fullt konsekvent — dock böjd att stryka vissa punkter i den
augsburgiska bekännelsen. Symbolerna — skrev han i en annan recension — äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
