Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämbetsnit, denna ämbetsvana, understödda av ett minne, vilket utan överdrift
kan kallas makalöst, vore en skatt i vilken senat som helst. Huru
mycket större således i denna! Mot karaktärsstyrkan hos greve
Rosenblad kunde vara åtskilligt att anmärka eller rättare: om henne vet man
intet att förtälja. Regentens bevågenhet synes alltid hava varit hans
ögonmärke, och han har städse haft att smickra sig av Gustav III:s,
hertigen-förmyndarens, Gustav IV Adolfs, Karl XIII:s och Karl XIV
Johans. Det går likväl en grundsats genom hela Rosenblads liv, den
välbekanta: att ett gott ändamål helgar medlen.» Därpå avtryckes
ett av Rosenblads brev, som är ganska graverande. Därefter
fortsätter han: »Släktkärleken, den enskildes prydnad, urartar lätt till
nepotism hos den offentlige mannen, som äger inflytande. Det är också
denna skugga, vilken egentligen faller i ögonen på den stora tavlan
av greve Rosenblads många förtjänster... Månheten om de sinas
intressen har hos honom någon gång visat sig större än till och med
den om protokollers helgd.» Så avtrycker han ett brev, i vilket
Rosenblad ber rikskansleren Sparre utesluta några ord ur ett protokoll,
som rörde en av Rosenblads fränder. I denna stil fortsätter
karakteristiken — med brev, dokument, anekdoter o. s. v. Den är ganska
träffande, insidiös och elak, men skulle i våra dagar med våra mera
härdade nerver knappt stämplas såsom en ren smädeskrift. Palmblad,
som i Swenska Litteratur-Föreningens Tidning anmälde boken, har på
ett ypperligt sätt framhållit både förtjänster och fel. Författaren av
dessa Skildringar — skriver han — »vill visserligen giva sig anseendet
av att teckna med historieskrivarens oväld och lugna allvar, att med
jämn hand hålla rättvisans vågskål. Det må icke nekas, att detta
tämligen väl lyckats honom, då frågan varit om vissa bland de
avlidna; döden försonar mycket, och dessutom hava de döde, som
bekant är, en betydlig förtjänst framför de levande: den, att stå
ingen i vägen. Författaren har vidare visat sig tämligen oväldig, då
han bland de levande tecknar de mera obetydliga eller dem, som i
det offentliga livet spelat en mera passiv roll. Annorlunda är
förhållandet med dem, som däruti ingripit på ett mera verksamt sätt...
Det är här, som han på ett så beundransvärt sätt virkar sin konstiga
vävnad av sanning och dikt jämte alla de nyanser, som ligga mellan
dessa båda ytterligheter. Det är här, som han avlägger så många
prov på sin konst att mellan det svarta av trycket låta en annan
mellanradig, med sympatiskt bläck tecknad skrift genomskimra, läslig för
alla, som ej hava en allt för slö syn.» Palmblad kommer därefter in
på några andra arbeten av samma art och tillfogar: »Sanningen
bjuder oss dock att erkänna, att denna skrift blott till en viss del hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
