Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handläggas. Dröjsmålet berodde tydligen därpå, att man ville, att målet skulle
behandlas av den ökända division, vars ordförande var hovrättsrådet Hindbeck,
vilken vid denna tid inträdde i tjänst. En tredje oformlighet var ännu mera
eklatant. Tryckfrihetsförordningen stadgar, att majestätsbrott icke får åtalas av
allmän åklagare, utan att konungen därtill ger sitt bifall. Men något dylikt
tillstånd inhämtades icke, och jury utsågs (den 12 juni). Vid val av denna förfor
rätten med tydlig partiskhet, och Crusenstolpe blev även (den 18 juni) av juryn
förklarad skyldig. Straffet skulle åsättas av rätten. Detta straff, som på
Lindebergs tid varit halshuggning utan någon latitud, hade, just med anledning av
denna process, 1835 förändrats till halshuggning eller fängelse från två till tio år.
Hovrätten satte nu straffet icke till två, utan till tre års fästning. För dessa
juridiska oformligheter blev väl hovrätten sedan aktionerad av justitieombudsmannen,
men utan påföljd. Det sätt, på vilket rättegången förts, väckte i följd härav en
allmän ovilja i landet, även inom det konservativa partiet, och t. o. m. Svenska
Minerva medgav, att åtalet var »i otid börjat, illa anlagt, sämre fört och ännu
sämre till slut bragt». Skarpare yttrade sig, i brev till Askelöf, den konservative
Brinkman, vilken kände sig djupt upprörd över rättens val av jurymän. Likaså
ogillades åtalet av en så rättfärdig och sansad man som den förre justitiekansleren
Trolle-Wachtmeister. I en uppsats, som var avsedd att föreläggas kronprinsen,
skrev han, att han visserligen ej delade den liberala teorien, att ett klander av
konseljens beslut icke är ett klander av konungens person. Men — fortsätter han
— en annan fråga blir, om konungamakten skulle vara mera belåten med den
enligt min mening grundlagsenliga tolkningen, ty med denna kan icke undgås,
att konungens person indrages i den politiska kampen, och »det är således
konungamakten själv, som sist av alla bör yrka på, att majestätsbrott kan finnas i
vad som riktas mot konseljen. Beträffande innehållet av det åtalade stället hos
Crusenstolpe och hans fällande därför tillåter jag mig ej att döma över den
samvetsdomstol, som funnit honom skyldig. Icke hade jag därtill bidragit med min
röst.»
Utgången visade, att Trolle-Wachtmeister dömt rätt. En rent juridisk tolkning
av grundlagen synes nog leda därhän, att konungen, som i statsrådet fattar
beslutet, också är den ansvarige för detta, och då konungens gärningar äro fredade
för klander, blir det således omöjligt att kritisera en regeringshandling. Praktiskt
är emellertid en dylik tolkning orimlig icke blott i våra dagar, utan var det också
på Karl Johans tid, och i varje fall skiljer och skilde den allmänna opinionen på
konungen och konseljen. En jury skall, såsom Trolle-Wachtmeister påpekade, mera
se till meningen än till uttrycket, och den borde därför hava tolkat »konseljen»
på det för den anklagade fördelaktigaste sättet. Så hade icke skett, själva
domstolen hade tydligen varit partisk, både i val av jury och i domen, och det är
intet, som så upprör en svensk allmänhet, som partiskhet hos en domstol. I
försöket att straffa en smädeskrivare såg man därför — och icke utan skäl — ett
försök att undertrycka det fria ordet, den liberala pressen begagnade naturligtvis
med hänförelse detta tillfälle att anfalla regeringen, och i hast blev Fäderneslandets
förre redaktör en folkets hjälte. Man måste också medge, att Crusenstolpe på
ett ypperligt sätt förstod att spela denna roll. Det försvarstal, han höll i
hovrätten, är alldeles i den franska advokatretorikens stil, och till yttermera visso
gjorde han ett långt citat ur den berömde advokaten Dupins försvarstal för
Béranger. Anförandet var naturligtvis anlagt på att imponera, visserligen ej på juryn
och hovrätten, utan på allmänheten och pressen. Och det lyckades. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
