Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En medarbetare i Statstidningen, i viss mån dess upphov, var Bernhard von
Beskow, och i honom hade det konservativa partiet fått sin kanske mest
kamplystne, vakne och slagfärdige polemiker, vars stridssätt knappt präglades av den
ridderlighet, man annars återfinner i hans uppträdande. Såsom tidningsman var
han hänsynslös, men skyddade sig alltid bakom anonymiteten och det
ansvarighetssystem, som han så bittert klandrade hos Hierta; vidare ägde han goda
kunskaper, en god stil, ibland också ett försonande gott lynne. Till sin specielle
strykgosse hade han utvalt den hederlige Anders Lindeberg, som var tämligen
värnlös emot allt skämt och därför tacksam såsom offer. Genom personliga
anfall och sin agitation mot Kungl. teaterns privilegium hade han i hög grad
förargat Beskow, vilken 1831—32 varit teaterdirektör, och denne gav då (1833) ut
ett flygblad, Flugsmällan, som gjorde ett ofantligt uppseende, särskilt sedan
Lindeberg väckt ett tryckfrihetsåtal mot skriften. Den innehöll bl. a. en samling xenier mot
Lindeberg, vilken här stämplades såsom dumhuvud och pekoralist; förebilderna
ha nog varit Per Enebomsvisan och Hammarspik, och kvickheterna äro av ungefär
samma art. Då nu Lindeberg åtalade skriften, framträdde en sufflör vid Kungl.
teatern, Wessling, såsom den ansvarige utgivaren, och Lindebergs försök att
tvinga fram Beskow misslyckades fullkomligt. Rättegången blev i stället en fars,
för vilken Beskow var regissören och där löjet föll över den stackars Lindeberg.
Den började därmed, att Wessling av tvenne dalkarlar ur operan Gustaf Wasa
bars upp i rätten, sittande i en gammal rådsstol, också från teatern, och där
uppläste han sina av Beskow författade svarsskrifter. Lindeberg hade framhållit,
att Wessling ej haft någon anledning till hat mot honom. Men sufflören påpekade
Lindebergs på Kungl. teatern spelade tragedi Blanka: »Jag ber vem som helst
sätta sig i mitt ställe och ett par gånger genomtugga sorgespelet Blanka. Få se,
hur långt tålamodet räcker! Jag har dock icke allenast utan knot uthärdat detta;
andra gravamina hava tillkommit, vilka ökat och förlängt mitt lidande. Versen
i nämnda sorgespel är nämligen så knagglig och hård, att den icke utan våda för
bröstet någon längre tid kan utsägas. Stycket gavs väl lyckligtvis icke mer än två
eller tre gånger, men de ändlösa repetitionerna — föranledda av de spelandes brist
på uppmärksamhet och deras (Gud vet av vad anledning) återkommande skratt,
varigenom deklamationen avbröts — vållade för mig, som ensam måste streta med
hela pjäsen, många och långa plågodagar, så att jag under denna tid icke var
sufflör utan souffre-douleur.» I denna stil fortgick rättegången, som slutade
därmed, att Wessling blev frikänd, och citatet visar, att Beskow såsom publicist
hade en viss likhet med den av honom så hatade Hierta. Men han sökte även
i allvarliga broschyrer bekämpa den liberala pressens inflytande på den allmänna
opinionen; sådana skrifter äro Upplösning är icke upplysning (1838) samt Har
Sverige publicitet och publicister? (1839), och överhuvud var han vid denna tid,
omkring 1840, en bland de verksammaste inom pressen.
Med Statstidningens mera urbana inlägg hade han ej varit nöjd, ej heller med
Svenska Minerva, och händelserna 1838 — Geijers avfall, oroligheterna vid
Crusenstolpes dom m. m. — hade naturligtvis ökat stridshumöret hos liberalismens
motståndare. Vidare stundade 1840 års riksdag. Beskow ansåg därför nödigt att
sätta upp en tidning, som kunde svara rabulisterna med samma mynt, och så
tillkom 1839 Svenska Biet, som 1841 blev daglig. Redaktör blev J. C. Hellberg
— sedan känd som memoarförfattare under pseudonymen Posthumus —, men
tidningens ton kom att angivas av en medarbetare, Chr. Olofsson Angeldorff, vars
pöbelspråk blev även långt gående högermän för starkt. Sin betydelse fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
