Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komedien av Scribe, Ett besök pä dårhuset, 1820 uppfördes. Eugène Scribe
(1791—1861) var ingen stor ande, hans stycken äro ganska idétomma, och ej
heller var han någon karaktärstecknare, men i ett avseende var han överlägsen: i
konsten att bygga upp ett drama, i den skickligt spunna intrigen och i den
spirituella, aldrig tröttande, om än för vår tid ej fullt naturliga dialogen. Under en
god mansålder kom han också att behärska teatrarna i hela Europa, och även
sådana stormän inom dramat som Ibsen och Björnson hava gått i hans skola.
Av få, troligen av ingen författare ha så många dramer givits på svensk scen
som av honom, och dessa hava även återverkat på de svenska originaldramerna,
ehuru först längre fram, ty egentligt populär blev han först på 1840-talet. 1833
uppfördes vidare det första dramat av Victor Hugo, Hernani, men gjorde ingen
lycka, 1829 även Oehlenschlägers Axel och Vqlborg — det enda av hans dramer,
som före 1842 uppfördes på den kungliga scenen.
Frånser man Schillerrepresentationerna och de ännu svaga intrycken från den
moderna franska dramatiken, var teatern således under denna tid, före 1842,
tämligen efterbliven, och detta framhölls också i den tidskrift, Heimdall, som särskilt,
mer än Uppsalatidskrifterna, intresserade sig för teatern. Den utgavs 1828—1832
av Johan Erik Rydqvist, vilken icke intog någon bestämd ståndpunkt i
förhållande till de skolor, som kort förut tvistat med varandra. Såsom kritiker var han
mycket kunnig, ganska opartisk och icke utan smak. Redan i det första numret
av Heimdall hade han en uppsats om teatern. Den dramatiska scenens
repertoar — skriver han där — motsvarar icke tiden, icke konstens utbildning, icke
den nationella känslans krav. Dess huvudfel äro förkärleken för den franska
teatern och valet av underhaltiga stycken: »Då Europa nu i mer än trenne
decennier varit emanciperat från förtrycket av de franska sånggudinnorna, så tyckes
tiden vara inne, att även i våra bygder en blick unnas åt vad andra länder ha
att bjuda av Thalias och Melpomenes älskliga nöjen. Vi vilja för ingen del
underkänna de förtjänster, vilka äro de fransyska skådespelen egna såsom
teatereffekt, ensemble, ledighet och kvickhet, med ett ord allt, som utgör den nyare
komediens företräde... Tartuffe må därföre lika väl uppföras som Maria Stuart,
Virginia som Othello, Spelaren som Emilia Galotti; fastmer vilja vi just ha det
så, ty det snillrika är snillrikt i alla land och i alla tider.» Således — ingen
uteslutande smak! »Men ingalunda kunna vi inse rimligheten därav, att t. ex. en
fransk platthet skall få uttränga ett engelskt mästerverk, eller vårföre vi skola
spisas med de mer än medelmåttiga, ja ofta alldeles tanketomma och andefattiga
lapprisaker, som utgå ur Scribe & C. verkstäder, när vi likväl ha hela Europas
ädlaste konststycken att tillgå». Rydqvists krav var således en klassisk repertoar,
och det var detta krav, som Lindeberg med sin teater sökte tillgodose och genom
den impuls, han gav, även lyckades tillgodose. Redan den första
representationen angav den riktning, han ville följa: två svenska originalpjäser. Att han just
utsåg Lings Agne, var nog ganska olyckligt, och teaterkritiken anmärkte med
rätta, att hjälten »bliver hängd långt senare, än troligen de flesta åskådare önskat».
Men i fortsättningen gjorde han lyckligare val, och det var här, som Blanche
började sin dramatiska författarbana. Då Lindeberg efter två år nödgades göra
konkurs, hade han dock på sin teater uppfört nio svenska original, bland dem
Lidners Erik XIV, som förut ej spelats. Även den utländska repertoaren blev mera
modern. Utom ett par stycken av Scribe — bland dem ett bland hans bästa:
Kotteriet — Molières Den girige, Schillers Kabal och kärlek uppfördes nu också
Sheridans Tadelskolan, Hugos Lucretia Borgia och Ringaren i Notre Dame (en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
