- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken /
99

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

författaren. Versen är, såsom alltid hos Nicander, ståtlig, lättflytande
och klangfull, och ämnesvalet var onekligen gott. Så vitt jag kan
se, var det Oehlenschläger, som inspirerat honom, och liksom denne
i Hakon Jarl och Palnatoke har Nicander i sitt drama velat skildra
brytningen mellan hedendom och kristendom;
liksom Hakon Jarl offrar sin son åt gudarna,
vill Alrik offra sina brorssöner, styckets bov,
Peregrinus, erinrar om biskop Popo i Palnatoke,
och över stycket vilar onekligen liksom hos
Oehlenschläger en götiskt färgad romantik. Men
Nicander var icke såsom Oehlenschläger
dramatiker, och han saknade alldeles förmågan att
bygga upp ett stycke. Handlingen är
inkrånglad och osannolik, karaktärerna
osammanhängande, konstruerade och onaturliga. Med dessa
fel är stycket likväl det första, av en svensk
författare skrivna romantiska drama, som
kommit ut i tryck, och detta tillförsäkrar det dock
en plats i vår litteraturhistoria.

Icke mycket högre står hans närmaste
efterföljare, Beskow, som började med att imitera
den andre av tidens båda främste dramatiker,
Schiller. Sasom poet nadde Beskow knappt
upp till Nicander, i varje fall var han ej lika stor språkkonstnär, men
han hade ett vida bättre huvud, och om än ej något snille, var han
en betydande talang, som förstod att göra sin begåvning gällande.

illustration placeholder
B. von Beskow

Gravyr av Fredrik Boije.

Wadströmska samlingen. Finlands

nationalmuseum. Helsingfors.

Beskow.



Bernhard Beskow föddes i Stockholm 1796 såsom son till en av stadens mest
förmögna köpmän. Han uppfostrades ock såsom en ung prins och kom vid elva
års ålder till Uppsala åtföljd av sin informator, vars främsta uppgift var att —
såsom det hette — »föra honom an» inom societeten, under det att själva
studierna leddes av facklärare. Sitt umgänge hade han med de unga ädlingar, vilka
vistades vid universitetet, och förvärvade sig redan här det aristokratiska sätt, som
sedan kom att bliva hans styrka. Efter sju år avlade han kansliexamen och
ingick i »verken», där han ganska hastigt steg i graderna; 1825, då han ännu ej
fyllt trettio år, var han redan förste expeditionssekreterare, och i slutet av året
blev han kronprinsens handsekreterare, några månader senare kammarherre och
adlad (till von Beskow). Dessförinnan hade han, 1819—1821, företagit en längre
utländsk resa, under vilken han uppvaktat litteraturens alla stormän, Oehlenschläger,
Goethe, Tieck, Fr. von Schlegel m. fl., och hade själv försökt sig såsom poet;
1818 hade han utgivit sin första diktsamling, Witterhetsförsök. Sedan hade han
invalts i Götiska förbundet, och 1824 vann han Svenska akademiens stora pris
för den braskande fosterländska dikten Sveriges anor. 1827 utgav han dramat
Erik den fjortonde, och året därpå blev han en av de aderton — elva år före

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free