Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olyckligt, men endast på grund därav, att en av huvudpersonerna, Ragnar,
kommer några timmar för sent från en pilgrimsfärd, och trots denna för sena ankomst
har man litet svårt att förstå, varför alla personerna nödvändigt måste dö. Vida
högre står hans nästa sorgespel, Torkel Knutsson, som jämte Hildegard utgavs i
Dramatiska studier (1836), men som skrivits redan flera år förut. Versen är här
lättflytande, har klang och fart samt visar, att Beskow under tiden efter de
föregående dramerna flitigt studerat sin Schiller. Karaktärsteckningen är dock
fortfarande mycket ytlig, föga mera realistisk än i den föregående tidens
fransk-klassiska dramer. Torkel Knutsson är en övermänskligt ädel gestalt, den
förkroppsligade konungatroheten. Då hären vill utropa honom till konung, fäller han
dödsdomen över anföraren; då kung Birger förklarat honom biltog, är det han, som
återför de upproriska till lydnad, och i sin rojalism vill han förvandla Sverige till
ett arvrike. Att en sådan fläckfri gestalt till sist går under, bör väl snarare verka
upprörande på vår känsla, men för Beskow, som så föga trängt in i dramats
väsen, var det tragiskt. Det är ju möjligt, att man med Wirsén kan i Torkels
karaktär återfinna den »hybris», som motiverade de antika hjältarnas undergång.
Marsken är, enligt Wirsén, en framtidsman, »vilken, utan att tillräckligt fråga
efter, huruvida folket är moget för de förändringar, han vill genomföra,
skoningslöst fullföljer sina ädla avsikter, skulle än därvid tusende sinnen anse sig hava
mist det för dem dyrbaraste». Det är möjligt, att detta varit författarens mening,
men i så fall betonas det så svagt, att läsaren ej märker det, och något tragiskt
lidande känner Torkel icke. Han går till döden, medveten om att hava handlat
rätt. Jag ger mitt blod — säger han i avslutningsscenen — »för andens ljus och
frihet uti Norden, och jag skall slumra lugnt i svenska jorden». En tragedi är
dramat således knappast och ej heller ett historiskt skådespel. Någon tidsfärg
har det icke, och Beskows enda källa tyckes hava varit Dalins historia. Därifrån
har han fått ett uppslag, som han icke illa utnyttjat. Dalin hade med rätta
framhållit spänningen mellan marsken och kyrkan, och i framställningen av dessa
stridigheter hade upplysningshistorikerns ovilja mot kyrka och präster kommit
fram. Av Beskow göres denna kamp till ett huvudmotiv, och i dramat blir
konflikten högst betydligt skarpare, än den i verkligheten varit. Dramat blir en kamp
mellan den maktlystna kyrkan och den ridderlige marsken, som framstår såsom
reformationens förelöpare, och det är i denna kamp, som han går under. I viss
mån blir Torkel Knutsson därigenom ett idédrama, ehuru intrycket tyvärr högst
betydligt störes genom Beskows oförmåga att hålla någon historisk ton; personerna
varken tala eller tänka som 1300-talets människor — icke ens som 1800-talets. I
sin biografi över Beskow erkänner Wirsén i det hela dessa brister i Torkel
Knutsson, men anser, att detta drama »ännu i dag», d. v. s. 1896, intager »det främsta
rummet bland alla på svenskt språk författade dramer». Och därefter tillfogar
han — med tydlig hänsyftning på Strindberg: »Det kan finnas större dristighet
i något nyare historiskt stycke, men så äro i stället där de historiska
personligheterna snedvridna och förvanskade, ett ohistoriskt och upplösande syfte påtagligt
samt den åskådningssättets höga värdighet åsidosatt, som kräves, för att ett
historiskt sorgespel skall kunna göra intryck på upphöjda sinnen.» Omdömet är
intressant såsom den siste efterromantiske kritikerns uppfattning både av Beskows
drama och av det realistiska drama, som ersatte detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
