Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unionsfrâgan — och språket är svulstigt och onaturligt. Engelbrekt talar —
såsom Warburg riktigt anmärker — »som en liberal riksdagsman i borgarståndet
eller kanske snarare som Hans Jansson talade, sedan han fått sina papper från
Aftonbladsbyrån». Men sådant slog an, ty 1840-talets liberalism var
ultrapatriotisk. Ridderstads året därpå uppförda Carl den nionde hade på långt när ej
samma framgång, ehuru även detta skådespel var anlagt på publikens smak —
nämligen för de franska sensationsromanerna. Det är dessas teknik — och väl
även det Hugoska dramats — som här går igen med sammansvärjningar, hemliga
sammankomster m. m.
Regina von Emmeritz.
Inslaget från Victor Hugo märkes ock hos Zacharias Topelius, vars
Regina von Emmeritz 1854 uppfördes på Mindre teatern. Stycket
är, liksom Hugos tragedier, skrivet på alexandriner samt bjuder på
en mängd överraskningar i den franska romantikens stil. I planen är
det däremot Schillers Die Jungfrau von Orleans, som efterbildats.
Händelsen, som lånats från första delen av Fältskärns berättelser, är
nämligen ändrad till likhet med Schillers drama. Regina von
Emmeritz har liksom Jeanne d’Arc vigts till katolicismens heliga jungfru,
hon skall mörda Gustav Adolf, men gripes i stället av kärlek till
honom, och till sist räddar hon honom från ett försåt, som man ställt
för honom. Soldaterna, som trott, att hon förrått konungen, hava
emellertid sårat henne, och hon dör, i det hon uppmanar Gustav
Adolf att bliva icke en protestantismens utan en samvetsfrihetens
kämpe. Det kan icke nekas, att stycket är ganska svagt. Planen
är visserligen — tack vare Schiller — bättre än hos Beskow. Men
karaktärsteckningen går icke mera på djupet, och vi återfinna här
Beskows övermänskligt ädla gestalter liksom ock den skurkaktige
munken, här jesuiten Hieronymus. Det historiska perspektivet är
tämligen puerilt, men versen är, såsom alltid hos Topelius, god, och
på scenen bör stycket hava gjort sig åtskilligt bättre än Beskows och
Börjessons.
Wecksell.
En verkligt betydande dramatisk begåvning var däremot en annan
finne, Josef Julius Wecksell, vars bana tyvärr avbröts just vid dess
första början. Han var född 1838, blev vid tjugo års ålder student
och skrev såsom sådan sorgespelet Daniel Hjort (1862). Kort
därefter blev han obotligt sinnessjuk, men levde ända till 1907, då döden
även fysiskt gjorde slut på ett liv, som psykiskt redan långt förut
hade slocknat. Hjälten i Wecksells sorgespel är en historisk person,
men utom namnet har denne ingen likhet med den diktade. Allt
vad man den tiden visste om Daniel Hjort, inskränkte sig till ett
kapitel i Fryxells Berättelser: Hertig Karls första tåg till Finland, där
Åbo slotts erövring omtalas. Daniel Hjort nämnes blott i
förbigående: »Förräderi verkade, vad våldet ej förmådde. En student,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0146.html
