Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Uppfostran för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 I d a y och i morgon
bättre uppehälle icke blott för sig själv utan också för sin
omgivning. Vad som ofta gäller för att vara utilitarisk
utbildning är endast en fragmentarisk undervisning i varjehanda
värdelösa färdigheter.
Om du vänjer ett barn till att vänta att allting skall falla
i dess sköte vid minsta vink; om du vänjer sinnet att uppfatta
livet som ett system baserat på försynens godhet; om du tränar
en pojke till att vänta hjälp från andra, i stället för att förlita
sig på egna krafter för tillgodoseende av sina behov, då äro
redan beroendets frön sådda, själen och viljan skevt inriktade,
och livet förkrympt.
Detta särskilda slag av svaghet har understrukits, emedan
det är så vanligt. Omedvetet har en sådan löslig lära
beträffande försynen fostrat den. Tvivelsutan finns det en försyn,
vilken på ett osynligt plan fullföljer vad som brister i
människornas ärliga strävanden. Mänsklig erfarenhet synes visa detta.
Människors ansträngningar synas ibland framkalla motsvarande
kraftströmmar, vilka komma till uttryck i kritiska ögonblick
för att komplettera en process eller giva en gynnsam vändning
åt uppenbarligen ogynnsamma omständigheter. Människans
erfarenheter genom tiderna synas alltför klara på denna punkt
för att lämna rum för något vidare tvivel.
Men denna försyn är icke de slappas tjänare — den står
till deras tjänst, som sätta in sina yttersta krafter. Människor
må vara svaga för tillfället, men de äro icke svaga på grund
av naturlig svaghet, utan på grund av att de äro starka och att
de givit all sin kraft åt en sak eller en uppgift. Detta
upptagande av den sista tråden eller lämnandet av det sista stödet,
denna försyn, som man kallar det, kommer till deras hjälp,
som utan att spara sina krafter, ha sträckt dem för långt för
tillfället. Detta är endast att i andra ord säga vad som ligger
i det gamla ordspråket: »Gud hjälper den, som hjälper sig själv».
Vi uppfatta det som en del av vår industriella plikt — d. v. s.
en del av den plikt, som ligger till grund för lönemotivet — att
hjälpa folk att hjälpa sig själva. Vi tro, att vad som gäller
för att vara välgörenhet är en dålig form för självförhärligande
— dålig emedan den skadar, då den gör anspråk på att hjälpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
