Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IR INDIANERNAS I.II’
15
Med fem man lämnade jag den 27 oktober 1909 den
bolivianska militärposteringen vid Guachalla, tio mil
nedanför Crevaux, följande Rio Pilcomayos nordöstra strand. Med
mig följde en mestiz, Flores, som tolk Han talade förträffligt
choroti och förstod äfven något ashluslay. I åratal hade
han lefvat bland indianerna och hade där ett flertal hustrur.
Af de hvite vid Rio Pilcomayo har väl ingen lyckats att förstå
indianlifvet som denne man. Han känner deras seder och
bruk, han vet, hur man skall skicka sig vid en indianfest,
han kan sjunga deras sånger, han dansar som en indian.
Många chorotikvinnor ha gifvit sig åt de hvite. Flores är
den enda hvite, som har ett barn med en sådan kvinna och
chorotiindianerna anse honom höra till familjen. Han är
deras vän och rådgifvare och mången gång har det varit han,
som fört underhandlingarna mellan indianer och nybyggare.
En förträffligare tolk kunde jag knappast få.
Vårt första nattläger efter Guachalla hade vi i en
ash-luslavby. När jag red in i byn, voro alla indianerna fulla.
Under jubelrop förde de min mulåsna fram till festplatsen.
»Elle is». »Den lilla papegojan är god», ropade indianerna.
»Ashluslay is! is!! is!!! Toba häes! häesü Ashluslay
goda, toba dåliga», skränade »den lilla papegojan», ströende
tobaksblad omkring sig. Man lyfte mig af mulåsnan, man
omfamnade mig och man berusade mig med algaroboöl.
Det var vildt, men det var intressant. Den natten sof jag
utanför min l^ädd, under det att tre indianer snusade
inrullade i mina filtar. Sämjan var god, men kommunismen
var besvärlig.
Trots glädjen, trots vänskapen, trots ruset, trots
gåf-vorna kunde tolken ej förmå indianerna att föra oss in i
hjärtat af deras land på de vägar, de ha, som gå rätt in i
norra Chaco. Alla löften voro glömda. Där fanns inga
människor, där fanns inte vatten på tre dagsmarscher sade
en, inte på två, sade en annan, inte alls, sade en tredje.
Möjligen var det sant, att det var ondt om vatten, ty vi voro
i slutet af torrtiden. Jag beslöt därför att vänta och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
