Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
ERI.ANI) NORDENSKIÖLD
beredt för fienden, som sökte sin räddning i en vild flykt.
En tsirakuaman dödades och tvenne särades. Tvenne
kvinnor och sex barn samt allt, hvad de kunde släpa med
sig af indianernas tillhörigheter, blef segrarnes byte.
Med undantag af fångarna öfvertog jag krigsbytet. Det
var en märklig samling af gräfklubbor, kastklubbor, primitiva
verktyg, mantlar af bast m. m. En af de fångna kvinnorna
(bild 134) sålde vanaygua till de hvite för fjorton (14) pesos i
dåligt brännvin, oraffineradt socker och sirap.
Denna stackars kvinna har berättat mig om sina
lidanden på ett språk, af hvilket jag icke förstod orden, men
ändock förstod nästan allt. Ilon berättade om sina barn,
som nu voro utan mor borta i vildmarken. Något lärde
hon mig också af sitt språk.
Lastade med samlingar lämnade vi vanaygua med
ömsesidigt löfte att träffas igen. Jag trodde vänskapen var
grundlagd. På kvällen samma dag, vi varit hos dem, satte
likväl vanaygua eld på sin by och drogo sig in i Chaeos
vildmarker, fruktande förräderi af kanske den ende verklige
indian vän, som de lärt känna bland de hvite.
Ett år senare besökte jag som nämndt åter Rio
Parapiti. Af hela yanayguastammen fanns inte ett spår. De
voro försvunna till trakter, dit den hvite aldrig går af fruktan
för att omkomma af törst, då han ej känner de få
vattenställena.
Tsirakuakvinnan träffade jag däremot hos prästen i
Charagua, en af de hvites bvar, dit hon blifvit såld jämte
en liten nästan ettårig gosse, som hon födt i fångenskapen.
Vi voro riktigt goda vänner den fula gumman och jag. Jag
kom till henne med sockerbitar och kakor och hon visade
mig med stolthet och glädje sin lilla gosse, sin tröst i
ensamheten bland de hvite.
Så drog jag vidare.
Den siste, som såg henne, var Moberg. En dag, när
han gick på bygatan, kom en trasklädd, förtviflad, förgråten
kvinna, som grep honom i armen och drog honom från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
