Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bron över Indus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kulturmönstren ger djupare prägling än religioner och
statsbildningar. Den persiska kulturen är oss en hemlandskultur. Västasien,
Centralasien och Europa är alla hemland. Mönstren — livsmönstren
såväl som dekoren — är oss vanda. Afghanistan är hemmavid. Nu
närmar vi oss hemlandets gräns.
Då plötsligt Kabulfloden åter vänster om oss och sedan
sammanflödet mellan Kabulfloden och Indus. Vattnet virvlar tungt mellan
sandrevlarna och därbortom står bergen. Här Attock. Fästningen.
Indiens lås. Byggd på befäl av Akbar, mogulhärskaren. Vägen
svänger in mot bron. Attockbron är ett viktorianskt
ingenjörsromantiskt imperiemonument. År 1885 tar järnets segrande fackverk fem
kliv över Indus. Alexander och Timur och Nadir Shah fick flottas över
och plaska fram.
Statsgräns är det inte och statsgräns har här heller inte varit
egentligen. Dock är det som Arrianos skrev:
— Nu menar jag att de länder som ligger öster om Indus utgör det
verkliga Indien och att de folk som bebor dem är indier.
Vi kör in genom broporten. Vakterna ser efter oss. Nu ligger Indus
lergrå under oss. Här går gränsen. En resa är slutförd och en annan
har tagit sin början. Det är nio månader sedan vi lämnade Europa och
här klipper Indus navelsträngen. Sakta kör vi över bron. Järnvägen
går ovanför oss. Det slamrar och dunkar. Ett tågsätt mot nordväst.
Tungt lastade godsvagnar. Vi kör i ett stålskelett av
hållfasthetsberäknade balkar och de inbyggda spänningarna håller oss uppe och bär
godståget över oss. Detta är adertonhundratal; rationalitet, teknisk
skönhet och framtidstro. Vakterna framför oss vinkar oss vidare. Vi
har passerat Indus.
Fästningsmurarna reser sig mörkt massiva över vägen. Men Akbar
är längesedan död och mogulernas imperium borta. Fästningen är
blott en kejsarspillning vid vägkanten. Större militärt värde hade den
heller aldrig. Den kunde kontrolleras från höjderna därbakom. Visst
tycker jag om att läsa mogulerna. De skrev bra. Men som härskare
blev de bara en familj i den långa raden främmande härskare. De
sjönk i det indiska folkhavet. Efter sig lämnade de blott memoarer,
monument och miniatyrer.
— Du glömmer förvaltningen och byråkratin, sade Gun. Det var
mogulerna som formade det byråkratiska stålskelett som britterna
övertog.
— Mogulerna hade själva övertagit traditionen, sade jag. Såväl den
indiska staten som den indiska läran om staten är äldre än britter och
moguler och allsköns andra invandrarherrar.
Vi kör in i Rawalpindi vid tiffindags. Lummiga cantonamentsgator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
