Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Men var då naiv! Ställ frågan: Är detta lidande nödvändigt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Makkali Gosala dansar bort i delirium och dårskap under rymden.
Under sitt sista anfall när han dansar och sjunger hos krukmakerskan
Halahala ställer hans lärjunge Ayampula frågor till honom. Men
mästaren svarar blott, dansande:
— Slå på din luta, min käre; slå på din luta!
Och — som Debiprasad Chattopadhyaya framhåller — vad annat
kunde en stammarnas bard säga när allt han värdesatte, hela hans
tillvaro, rasade samman runt honom och inget hopp fanns.
Från den fridfulla dalen går vi mot den svarta ravinen och nu
öppnar sig slätten framfor oss. Därborta skymtar byarna och bortom
diset ligger städerna och egentligen är det ju så att frågan om
lidandets nödvändighet är precis lika aktuell nu som den var då när
Makkali Gosala dansade ensam under den oändligt svarta och tomma
rymden.
I dag som i går som i morgon som för tusen år sedan eller om två år
eller för tvåtusenfemhundra år sedan när de vapenlösa kastlösa
vaknade den natten fanns femhundra besoldade mördare runt deras by
och dessa skrek och vrålade i natten och sköt in mot hyddorna där
chamarkasten bodde. Och chamarkasten är de lägsta, de är
läderarbetare, kvinnorna är jordemödrar och männen är garvare. Och de
dansande femhundra mördarna slungade brinnande fotogendränkta
bomullsbollar mot hyddorna och hyddorna flammade upp i natten.
Trettio hyddor brändes ned och de flyende sköts ned när de störtade
ut och avtecknade sig i svart silhuett mot de brinnande hyddorna.
Och varför? De fattiga hade varit uppstudsiga och de fattiga skulle
läras en läxa. De hade gått till domstolen och klagat över att
hög-kasthinduerna tog de egendomar som de muslimska jordägarna
lämnade efter sig när de flydde vid landets delning år 1947. De som
brukade jorden hade krävt den rätt som stod i landets lagar. Och
dessa fattiga av chamarkast hade nekat en ung jordägarbroder att
utöva sin traditionella rätt att lägra chamarkvinnor. De dödades och
deras boskap dödades och deras hyddor brändes. Så brukar ske. Så
har skett många gånger förr och så fortsätter att ske hur än
regeringarna växlar. Så är det sedan tvåtusenfemhundra år här i Bihar och
frågan är om detta lidande verkligen är nödvändigt.
När jag går ner genom denna svarta ravin från den fridfulla dalen
utanför de nakna asketernas grotta vandrar jag ned mot helvetet. Det
är naturligtvis en möjlig förklaring. Den mannen piskas under
fotsulorna till dess han blir lytt på grund av någon tidigare ogärning; på
den kvinnan kör polismännen upp en lathi insmord med chilipulver i
ändtarmen och det är hennes egen skuld och det barnet bränns upp i
hyddan för någon sin egen ogärnings skuld och mormor som flyr ur
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
