Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Kom då ut Lakshmi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var de ju inte. Man pekade ut dem och sade:
— Han är en av vännerna.
Vad de lyckades med var att ge stoff åt en flod av upprörda politiska
skandalartiklar och skapa en bred folklig motvilja mot Förenta
Staterna. Men kanske var de professionella på något sätt och kanske hade
denna professionalism någon mening. De tycktes i varje fall hela tiden
råka ut för sällsamheter. De rånades och plundrades och deras
bostäder genomsöktes. Två av de skarpskurna unga amerikaner Gun och
jag på den tiden kommit fram till måste tillhöra vännerna gick åt
också. En blev skjuten i Baluchistan och den andra bara försvann. Det
skulle ju tyda på att de sysslat med någonting som var av vikt för
någon. Å andra sidan kanske de bara haft mycket pengar att vifta
med.
På den tiden var Förenta Staternas ambassad i Delhi en tunna som
ständigt flöt över av rupier. Det skulle bara vara att sticka fram
sleven. Det var motpartsfunder i rupier och våren 1960 träffade jag en
amerikan som arbetade på Förenta Staternas ambassad. Han bodde i
”D block” i Defence Colony. Han bjöd på bourbon och sade:
— Har du ett projekt så bara säg till! Vi vet inte vad vi skall göra
med alla rupier.
Men jag hade inget projekt av det slaget och sällade mig inte till
skaran. Nästa år hade han rest hem till Los Angeles.
Nu är tiderna annorlunda. Förenta Staternas ambassad är inte
längre en tunna som bara ger och ger. De öppna projekten är färre;
bungalowerna har fatt nya hyresgäster. Vad vännerna beträffar har
jag inte sett till dem. Nu är det mest de lite lönnfeta och blonda ryska
männen kring trettio som uppträder som de kiplingska amerikanerna
gjorde för tjugo år sedan. Men de har inte fullt så mycket pengar.
De två amerikanerna på terrassen tillhör en senare generation än
det underrättelsefolk som drog kring här på meningslösa uppdrag från
Koreakriget fram under femtiotalet. Men de tillhör inte
knarkargruppen. Knarkare finns det rätt gott om. De började strömma hit vid
mitten av sextiotalet. En del av dem sysslade också med andlighet.
Åtminstone till en början. I Vijayanagar träffade vi en koloni som
bosatt sig inne i monumenten. Den sades leva på att göra ost. Den
hade hustrur och getter inne bland fladdermössen och männen var ute
och tiggde av turisterna och välsignade dem.
Nu på vintern hålls knarkarna nere vid stränderna som i Goa eller
vid Puri. När värmen kommer söker de dra sig upp mot bergen. De
har inga större andliga pretentioner. Då och då gör polisen en razzia
och ibland är någon tjänsteman från någon beskickning nere för att
leta bland dem men för det mesta låter man dem vara. Man menar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
