Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Bilden av Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
larnas kallt döda ljus.
— Det är i Sanchi man bör se relieferna, säger Gun. Första gången
vi var där för tjugo år sedan tyckte jag det var alldeles* för hårt
restaurerat. Särskilt när jag såg fotografierna i Fergussons Tree and
Serpent Worship från 1868. Men jag hade fel. För även om det har varit
en hård restaurering och ett och annat stycke hamnat bakfram så får
man ju där i Sanchi en verklig uppfattning om hur konstverken
fungerade. Det krävs inte bara sol och ljus; det behövs natur och
sammanhang också. Trots allt ger Bodhgaya inte mer än vad man kan
fa i Sanchi. Där finns reliefer äldre än Barhuts och ändå far man sedan
hela blomningen som är samtidig med Amaravati.
Ja, Sanchi tillhör de monument där man kan tillbringa dagar och
ständigt upptäcka nya bildsyner och dit man med samma lycka
återvänder gång på gång. Stenmästarrealismen i Sanchi är bra många
gånger mer inspirerande än det senare hovmåleriet i Ajanta.
Åtminstone för oss.
Denna period i indisk konst har varit rätt lättillgänglig för
aderton-hundratalets och nittonhundratalets europeiska konsthistoriker. Detta
har sina skäl. Man ser — som Marx bland andra påpekat — det i
historien och konsten som man själv i den egna tiden har behov av.
För att hegelisera kan man säga att människan skapar sig själv och i
denna process formar hon kontinuerligt sin egen historia: med några
ord lånade från Friedrich Schlegels karaktäristik av historikerna
kallar Marx år 1855 David Urquhart:
en profet vänd bakåt.
Man gör klokt i att hålla i minnet att det alltid är som en sådan
baklängesprofet man yttrar sig om det förflutna; om det förflutnas
konst. Men det är också detta som gör själva konstreceptionen — den
process i vilken det förflutna eller avlägsna övertas — till något så
spännande att iaktta. Den säger så mycket om mottagarens eget
förhållande till sin tid. Så till exempel både inleds och avslutas
textavdelningen i Ludwig Bachofers verk om indisk skulptur från 300 före
vår tideräkning till 200 efter — Early Indian Sculpture, New York 1929 —
med samma påstridiga förklaring:
Sakta och tvekande fann det indiska folket sig redo att träda in i
den höga konstens sfär. Den jättelika nationen behövde en lång
tid innan den kunde ta sina första osäkra steg och blott i det
tredje århundradet f. K. började inspirationens flöde rinna till.
Och inte ens då var det ett stabilt självutvecklande ty främmande
händer hade måst bana väg och peka ut riktningen, (s. 1)
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
