Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att det indiska folket, arrendatorer och fattigbönder, på detta sätt
började resa sig och att byarnas uppror här och där började anta
karaktären av ett nationellt bondekrig skrämde de feodala klasserna
och drev dem över till britterna.
År 1858 beskrev C. Raikes på ett målande sätt detta i sina Notes on
the Revolt in the North- Western Provinces of India:
Zamindaren fann snabbt att det var bättre att betala jordskatt
och få beskydd än att dag och natt kämpa for sin egendom mot
varje skurk på landsbygden. Och således välkomnade flerparten
av de skattebetalande jordägarna i Doab sina engelska herrar
åter med oskrymtad glädje efter Delhis fall ... An mer fröjdades
de rika klasserna — åtminstone de bland dem som överlevat
perioden av anarki — över att se det engelska väldet
återupprättas. Ty när Magistraten försvunnit hade en rasande strid
omedelbart brutit ut mellan den som köpt och besatt jord och de tidigare
ägarna. Inhemska bankirer och köpmän som sedan länge hade
investerat sina besparingar i jord (som de vanligtvis köpt efter
domstolsbeslut) blev antingen mördade eller bortskrämda. Snart
var en kapitalists liv om han besatt jord, vare sig han köpt den
eller fatt den i pant, inte värt en veckas köp ... Allt blev blott
värre och värre till dess var och en som inte var en
yrkesförbrytare eller en dacoit längtade efter att fa Magistraten åter trots att
denne även var indrivare för regeringens skatt. Rövarna förenade
sig med de spridda sepoyband som ännu i dag för krig mot oss
under det att resten av befolkningen skyndade sig att betala alla
upplupna skatter till vårt finansdepartement.
Både British Indian Association och Muhammedan Association i Calcutta
samlades för att anta resolutioner mot sepoyerna och uttalade
förhoppningen att de inte:
skulle möta någon sympati, förståelse eller stöd från den stora
civilbefolkningen.
De stora indiska furstarna såsom Sindhia, Holkar, Gaekwad,
Niza-men av Hyderabad och de härskande husen i Rajasthan, Mysore och
Travancore stödde britterna mot de upproriska.
När drottning Victorias proklamation sedan lästes upp under de
högtidligaste ceremonier över hela det brittiskbehärskade Indien den
1 november 1858 då tog de flesta av de feodala herrarna öppet steget
över till britterna. Ty, som överste Malleson förklarar i sin History of
the Indian Mutiny:
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
