Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Särskilt furstarna och jordägarna betraktade den
(proklamationen) som en charta vilken säkrade dem deras egendom och
rättigheter ... fullkomligt okränkbara.
Britterna talade och skrev mycket om sepoyernas grymheter. Dessa
berättelser har senare upprepats och gått in i den allmänna
historieskrivningen. Visst var sepoyerna grymma. En revolutionär resning är
— som Mao Tsetung framhöll — ingen tebjudning. Visst tog man
hämnd för ett århundrade av förnedring och utsugning. Den brittiska
blodtörsten under kriget ledde också till att även sepoyerna
likviderade sina fångar. Men de omskrivna offren för sepoyernas terror var
en liten bråkdel av de hekatomber försvarslösa indier som britterna
slaktade.
Den brittiska hämnden var driven av ett rasande klasshat så som de
franska adelsmännens efter jacqueriet eller de tyska herrarnas efter
bondekriget. De brittiska officerarna njöt av att plåga; de berusade sig
med sadistiska scener. Där de brittiska trupperna drog fram
genomfördes ett konsekvent massmord på civilbefolkningen. När de brittiska
officerarna och soldaterna inte fick tag i andra infödingar tog de sina
egna tjänare och sin egen tross till offer. De civila britterna stod inte
officerarna efter. Jag nöjer mig med ett — och ett inte särskilt
bloddry-pande — citat om den brittiska terrorn:
Frivilliga hängningssällskap begav sig ut i distrikten och det var
ingen brist på amatörbödlar. En gentleman skröt med det antal
han gjort slut på "på ett riktigt konstnärligt sätt", han hade
använt mangoträd som galgar och elefanter som falluckor och
offren för denna vilda rättvisa hade för ro skull hängts upp så att
de bildade åttor. (Kaye II, s. 236-237.)
När det gäller den stora resningen i Indien 1857 har den officiella
historieskrivningen fungerat på gängse sätt. Grymheterna under de
förtrycktas uppror har förstorats och de härskandes terror har
ursäktats. Men britternas terror i Indien var som tyskarnas i Polen. Den
blev till slut så omfattande att den hotade väldets egna ekonomiska
grundvalar och Lord Canning, generalguvernören, försökte bromsa
repressalierna. Den 24 december 1857 anför han i rådet enligt
protokollet:
Det urskillningslösa hängandet, inte bara av folk som på ett eller
annat sätt är skyldiga till någonting utan även av sådana vars
skuld är milt sagt tveksam och det allmänna brännandet och
plundrandet av byarna varigenom de oskyldiga såväl som de
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
