Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Vägen från Sasaram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Indien för att söka sin lycka som krigsman. Hans far var jagirdar
av Sasaram. Det innebar att han höll Sasaram som sin jagir mot att
han ställde upp femhundra man rytteri.
Hans ursprungliga namn var Farid. Sher Shah var hans titel —
Lejonkung. Han var sin faders äldste son men fadern hade fyra
hustrur och åtta söner och kunde inte fördra Farid som lämnade
honom och begav sig till faderns länsherre Jamal Khan. Denne blev
intagen av den unge Farid som inte bara var väl övad i vapnens konst
utan besatt en grundlig beläsenhet och en djup känsla för poesi. Han
beordrade därför Hassan, Farids fader, att insätta Farid som
administratör för Sasaram jagir. Som sådan fungerade Farid i 21 år. En av
hans styvmödrar lyckades sedan intrigera bort honom och fördriva
honom. Farid begav sig då till sultanen Ibrahim Lodi och krävde sin
rätt. Vid faderns död överlät sultanen så Sasaram jagir på Farid. Men
hans styvbror sökte stöd hos Mohammad Khan Sur av Bihar och
Farid tog tjänst hos Bahar Khan Lohani som härskade över södra
Bihar. Det var av denne han blev nämnd Sher Khan, Lejonherre, efter
att ha avlagt det traditionella indiska mandomsprovet att i ensam
kamp egenhändigt döda en tiger. Efter årtionden av växlande öden i
tjänst hos olika herrar och sedan som egen herre kunde Sher Khan
efter att med överlägsen slughet och fältherrekqnst ha besegrat
Hu-mayun-mogulen år 1539 ta sig titeln Sher Shah som konung av Bihar
och Bengalen och sedan som sultan av Delhi bli Indiens härskare.
Han var en överlägset skicklig general. Han var en förtänksam
politiker. Han var mild och rättvis när så behövdes. Han kunde vara
religiöst indifferent om det passade — hans general Brahmajit Gaur
var hindu — och religiöst troende när så behövdes. Han strävade efter
samförstånd mellan hinduer och muslimer och allt för statens skull.
Han kunde visa storsinthet mot en dödsfiende som Humayun när han
behandlade dennes hustru och harem med vördnad och respekt ...
vilket gjorde honom ärad i världen. Men han kunde vara hämndgirigt
grym om det visade sig lämpligt; när Sher Shah från Mandu begav sig
mot Raisin för att inta fästningen och krossa Pooran Mal var detta
politiskt nödvändigt — Sher Shah kunde inte tåla starka befästningar i
annans hand i sitt välde — men också religiöst lämpligt: Pooran Mal
förtryckte muslimer och förslavade deras kvinnor. När Pooran Mal
gav sig blev han och hans män nedhuggna, dottern såldes till
vandrande gycklare för att bli danserska i basarerna runt Indien och
tillfredsställa männens lustar och Pooran Mals tre brorsöner som
tagits levande fick sina testiklar krossade och gjordes till snöpingar på
det att ätten månde upphöra. Detta satte skräck i småkungarna och
sådan var också avsikten.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
