Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Om den kastlöses orenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvann. Antagligen tog hon livet av sig; hon kunde ju inte leva
vidare efter detta. Och mannen hade knäckts. Hela hans ära, hans
izzad, hade förintats.
— De brittiska officerarna var experter på att utnyttja olika sociala
och traditionella föreställningar för att krossa sina motståndare. De
lärde också upp den inhemska polisen i dessa metoder och man
fortsätter med dem. Så gick det ju för mig.
— Jag togs under en razzia i Trivandrum 1971. Man visste ju att
jag lämnat CPI av äckel inför vad dess rysslakejer till ledare företog
sig. Man kallade mig naxalit. Man hade alla mina artiklar; man
förhörde mig om dem. Jag blev slagen naturligtvis, men det var inte så
farligt. Men sedan hände någonting jag aldrig kommer över. Man
hade frågat ut mig om plutoner och om väpnad kamp och om organisationen
och om CPI(ml):s kontakter på skolan. Men jag hade inte
sagt någonting. Det berodde inte så mycket på att jag var hjältemodig
som att jag ju ingenting visste. Jag hade skrivit några artiklar och
deltagit lite i studenternas diskussioner men partiet hade aldrig tagit
kontakt med mig och jag hade heller aldrig sökt kontakt på det sättet.
— På fjärde dagen när jag var ganska sönderslagen togs jag in till
ett nytt förhör. Det leddes av en angloindisk superintendent, en kristen
officer som såg helt överdrivet brittisk ut trots att han var svart i
ansiktet som varje annan sydindier. Man sade att han var med i CPI,
åtminstone stod han dem nära. När han var övertygad om att det inte
fanns något att få ut av mig sade han att jag var fullkomligt värdelös
och borde utplånas. Sedan beordrade han fyra poliskonstaplar att
hålla fast mig på golvet. Två av dem bände upp munnen på mig och
så knäppte han upp gylfen och satte sig på huk över mig och började
pissa i munnen på mig. Jag såg hans håriga pung alldeles ovanför
ögonen men kunde ingenting göra. Det var vidrigt, vidrigt, vidrigt och
det var som om någonting brast inom mig. Sedan sade han att man
skulle ta bort mig. Jag var helt lealös då. Som smet. Jag trodde man
skulle ta livet av mig. Man tog in mig i en bil och körde iväg. Det var
kväll och jag tänkte att nu skjuter man mig som man skjutit så många
andra. När man ledde ut mig ur bilen var jag beredd att dö. Det fanns
inget att leva för längre. Men i stället gav man mig bara en spark så
jag föll huvudstupa ner på vägen och sedan skrattade man och körde
därifrån.
— Jag känner fortfarande hans piss i mig och sedan dess har jag
aldrig skrivit vare sig mot Indira eller mot ryssarna eller i någon
politisk fråga. Det var något som gick sönder för alltid. Det blev en
orenhet i mig som tränger ut genom varje por på huden hur jag än
tvättar mig och aldrig blir jag av med det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
