Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. En frukost i Bhubaneswar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände på den kunde vi aldrig förstå vad kineserna kunnat säga om
kastväsende och varför de skulle gjort det. Ytterligt fa kineser vi träffat
har haft kunskap om kastväsende; bland dem som haft kunskap har
jag inte träffat någon som emotionellt haft förståelse för det.
Kastväsendet är kulturellt helt fjärran från dem. Att de skulle talat om
kastväsende överhuvudtaget tycktes oss otroligt.
Till dess vi gick på Asiatic Society i Calcutta tjugotvå år senare! Ty
det var naturligtvis så det gått till! På någon kulturell tillställning —
delegation, möte, konferens; vad vet jag — ställde sig en kinesisk
författare och delegationsledare upp och höll tal till indierna om
Vivekananda och hans betydelse för Kina och hans kamp mot kast
och hur Kina sökte sprida sudraskap över jorden och bryta alla
kastregler och alla kapitalismens och imperialismens band.
Indierna måste ha upplevat det som om kineserna spottade dem i
ansiktet, hånade och skändade dem offentligen. De måste ha hatat.
Det är den enda möjliga förklaringen till Nehrus utbrott vid
frukostbordet i Bhubaneswar om hur kineserna angrep Indien genom att
diskutera den världsomfattande kampen mot kastväsendet.
Ty visst finns kulturella olikheter och kulturkonflikter. Under årens
lopp har vi träffat både indier som varit med om gränsförhandlingar
med kineser och kineser som varit med om gränsförhandlingar med
indier. Indierna beskrev hur kineserna satt iskalla och orörliga i sina
Mao-uniformer med stela ansikten och ett kallt grin över läpparna och
ögonen deras for hit och dit på ett slugt och reptilartat sätt. Kineserna
å sin sida sade att det var ohyggligt ansträngande att förhandla med
indierna. Rätt som det var när man satt vid bordet och försiktigt och
tålmodigt gick igenom dokumenten ställde sig de indiska delegaterna
rakt upp och ropade högt, de fäktade med armarna, sprang ut ur
rummet, slog igen dörren bakom sig, öppnade den och stack in
huvudet och ropade något och slog så åter igen dörren och sedan
drack man te och förhandlade vidare.
Visst finns sådana kulturella olikheter. Men inte leder de till krig.
Inte stör de heller förhandlingar på riktigt. Jawaharlal Nehru och
Chou En-lai var på ett sätt inte alltför olika. Båda var överlägset
begåvade, hårt arbetande och vardera var själva ideal typen för sin
kultur. Jawaharlal Nehru var kashmiribrahmin och Chou En-lai var
den gode ämbetsmannen. Nehru var mer fåfäng och lynnig ... men
också fåfängan och lynnigheten hörde till den fursteroll han spelade.
Nehrus lynnesutbrott denna frukost i Bhubaneswar var säkert
uppriktigt — det irriterade honom att kineserna talat om kast; han hade
kanske också fatt en snedvriden rapport som inte nämnt Vivekananda
— men samtidigt var det ett avsiktligt rollspel. Nehru gav en uppvis-
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
