Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX. Är kvinna människa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berättade det hade Mathura kommit loss och hon ropade till sin bror
och till hela folkmassan att konstapel Ganpat våldtagit henne.
Folkmassan blev då mycket upprörd. För att rädda polisstationen från att
brännas ned och konstapel Ganpat och överkonstapel Tukaram från
att bli ihjälslagna gick chefen för polisstationen med på att en
anmälan mot poliserna fick göras. Så småningom dömdes de av Bombay
High Court. Ganpat till fem år och Tukaram till ett år.
Men när målet nådde Högsta Domstolen blev poliserna frikända.
Inte för att själva händelseförloppet beskrevs på stort annat sätt än av
åklagaren. Men de tre lärda domarna, domare Jaswant Singh,
domare Kailasham och domare Koshal, fäste stort avseende vid att flickan
saknade intakt mödomshinna. Hon hade varit med om sådant förut.
Och hur flickor av den sorten är det vet man ju i de lärda domarnas
kretsar.
(Det finns en intressant juridisk finess här. Mathura var kring
fjorton eller femton år. Men hon var inte sexton år fyllda. Det var ju
för att skydda hennes minderårighet som hennes bror först vänt sig till
polisen och bett om hjälp. Enligt gällande lag i Indien — Indian Penal
Code, Section 375 (e) — är dock samlag med personer under sexton år
straffbart vare sig det sker med eller mot vederbörandes vilja.)
När poliserna drog in henne på latrinen borde hon ha kunnat säga
nej om hon bara så velat. Egentligen ville hon nog. Den konstnärliga
bilden av den loja ungmön och de tre lärda domarnas hårklyverier om
inte en fjorton—femtonårig piga inlåst i en stinkande latrin egentligen
grips av oemotståndlig kättja och tycker det är trevligt när två okända
och druckna äldre män i uniform håller fast henne och visar kuken för
henne är återspeglingar — inom konsten och inom juridiken — av
samma brutala och feodala verklighet.
Domen väckte ingen uppmärksamhet. Men ett år senare när den
återgetts tillsammans med andra domar i textsamlingar kom den att
läsas av jurister i Delhi och Poona som upprördes. Det var så påtagligt
att här kränktes grundläggande mänskliga rättigheter med
formaljuri-diska knep. De som då tog upp frågan var universitetslärare, bland
dem professor Lolita Sarkar, den första kvinnliga ledamoten av
Delhiuniversitetets juridiska fakultet.
I september månad 1979 — ett år efter domen — skrev de ett öppet
brev till Chief Justice Ghandrachud. Därmed inleddes en kampanj
som kom att ena den intellektuella medelklassens kvinnor och de
fattiga och kastlösa kvinnorna. Det man kämpar mot är inte enstaka
utslag av manschauvinism eller brist på jämlikhet. Man kämpar för
att inte vara föremål — att inte vara loj ungmö. Mot det feodala
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
