Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVI. För en folkets kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gaddar sjunger och trummar även när han talar. Han är själv från
de kastlösa. Han sjunger inom sin tradition. Han arbetar nu på bank
och är samtidigt en av Andhra Pradesh mest älskade artister.
Den traditionella folkliga form — eller rättare de traditionella
folkliga former, ty de är många — som poeterna och sångarna nu övertar
är inte utslätande eller schablon. Dessa former öppnar möjligheterna
till en verklig realism som på en gång — shakespeareskt om man så vill
— tar in den ohyggliga tragedien, de burleska upptågen och den insikt
som gör medveten handling möjlig. Den folkliga realismen är rik och
mångtydig.
Men om poeterna blivit folkliga så har de också tagit det stora
ansvaret inför folket. Cherabandu Raju började en gång som formellt
nyskapande poet. Han skrev då det som kallades den nya, den nakna
poesien. Men i och med att han skrev drevs han också att ta ställning
för folket, för demokratien och för agrarrevolutionen när läget
skärptes och han ställdes inför valet att gå med vackra ord till
herrarna eller fortsätta den nakna poesiens väg till folket. Under sjuttiotalet
när Indira Gandhi slog hårt och fängelserna fylldes med politiska
fångar (trettiofem författare satt på en gång fängslade för poetiska
brott i Andhra Pradesh — däribland Cherabandu Raju) då brukade
de politiska fångarna sjunga Cherabandu Rajus Padutam, padutam när
de fördes in i rättssalen. De var sammanlänkade med järnkedjor och
de slog takten med kedjorna i den tungt längtande melodin.
Vi sjunger/vi sjunger/att folket är våra ledare/att folkets makt
segrar/... Vi sjunger befrielsens sånger/Naxalbari har skrivit
dem/Vi sjunger, vi sjunger./
Utanför fängelset samlades folk sedan i tusenden och sjöng natten
igenom under det att de slog takten med händerna och fångarna hörde
dem och sjöng tillbaka och slog takten med sina kedjor. Fångvaktarna
förmådde inte tysta sången.
Det var också Cherabandu Raju som skrev sången till Kistagowda
och Bhoomiah, de två bondeledare som dömdes till döden i Andhra
Pradesh men vilkas avrättning uppsköts på grund av de stora
protesterna ända till dess Indira Gandhi infört undantagstillstånd och
regeringen kunde verkställa avrättningen. Också då sjöng fängelset. Hela
den natten sjöng man och när de två gick till döden sjöng tusen fångar
runt dem:
Lal salam!
Kommunist Kistagowda, komarada Bhoomiah
Lal salam!
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
